Får ingen sömn med den här bebisen. Är jag den enda som har en bebis som beter sig så här?!

Klockan är nu före 4 när jag skriver det här i ren frustration.

Tårarna är så nära, det känns som att enda sättet att få någon sömn med den här ungen är att ta livet av sig.

Fick en sladdis i april, barn nr 3. Världens absolut gulligaste unge, jag är upp över öronen kär. Men han sover skit och har enda sen start sovit dåligt jämfört med mina andra två o hur de sov när de var små. Den här ungen vaknade kanske 3-4 ggr per natt som standard (00-06) u början, men var vaken i minst 1 timme per gång. Så det var mkt vakentid och det var väldigt jobbigt, men vid 2 mån slutade vi amma då det inte funkade längre o han vart mkt nöjdare med bara flaska och slutade då vara vaken långa pass när han vaknade nattetid. Vaknade samma tider, alltid gjort, men somnade om vid mat eller tröst.

Nu sedan kanske en månad tillbaka har han börjat med något som är så fruktansvärt enerverande. Han vaknar och ligger liksom och flänger omkring. Huvudet från ena sidan till andra sidan, fram o tillbaka, fram o tillbaka, och kroppen likadant. Ligger på rygg, kastar sig till sidan, tillbaka till rygg, kastar sig till sidan o så håller han på så här.. Hela jävla nätterna. Han kan somna tillslut, nån gång hjälper det med mat, ibland hjälper det när jag flyttar över han o hans babynest till mig och håller om honom. Men vissa nätter hjälper ta mig fan ingenting. Och det går inte få någon sömn. Det låter som en jävla brottningsmatch o ibland blir han ju ledsen o frustrerad själv, så jag måste va där med nappen, men 2 sekunder senare har den ju flugit ur igen. Jag har ingen möjlighet att sova i ett annat rum eller testa att ha honom i eget rum, för där vi bor har vi 3 sovrum o vi har ju två större barn. Det är dessutom väldigt lyhört här, så jag skulle heller inte kunna sova om jag så gick ner o sov o min man testade att ta honom.

Jag vet att man ska försöka avlasta varandra, men jag förstår också att min son går igenom någonting (bortsett från det 4e helvetessprånget som ska vara över nu vilken dag som helst o att de även lägger om hela sin jävla sömn vid den här tiden, men det här har pågått så jävla länge nu så jag undrar fan vad felet är. Han behöver mig, förmodligen som fan, så därför klarar jag heller inte av att låta min man försöka. Sen har inte min man alls samma tålamod som mig, utan han tappar humöret mkt snabbare än mig och jag tycker det känns skitjobbigt om han ska försöka ta vår son på natten o så vet jag att han kmr bli arg tillslut. Det kommer liksom inte hjälpa vår son att somna om ifall han typ blir arg o höjer rösten till han eller går därifrån o låter han ligga o skrika. Jag kommer ju inte få sova ändå.

Vår son har fått eksem sedan en vecka tillbaka, dock är det liksom som små prickar här o där så ingenting som ser ut som att de kliar som fan o han verkar helt obrydd dagtid, då söver han alltid superbra o utan problem. Vi smörjer enligt rekommendation av läkare o bvc o det har blivit bättre. Vi tänkte att det kanske hängde ihop med hans dåliga sömn, men eksemen började för en vecka sen medan han hållit på så här i minst 1 månads tid.

Det känns som jag är den enda som har en bebis som håller på så här. Ingen jag känner lan minnas att deras bebisar också låg o flängde så här fram o tillbaka i timmar.

Han har inte ont någonstans för det hade vi märkt o oftast gråter han inte ens utan gnäller bara till när han tappat nappen.

Allt är bra dagtid, beter sig inte alls så här. Aldrig gjort. Somnar fint i vagnen.

Jag vet inte vad jag ska göra snart. Jag håller på att bli galen snart. Så fort det varit en lite bättre natt, så kommer skiten tillbaka i dubbel bemärkelse natten efter.