Stöd vid eventuell skilsmässa

Hej

Jag vet inte exakt hur du och din man har haft det men jag separerade efter 6.5 år med min äldsta sons mamma. Vi hade det bra materiellt sett. Vi bodde i villa i sthlm hade ny bil och reste ofta. Men vår relation var trots fasaden väldigt destruktiv och jag kände att inget av det andra spelade egentligen någon roll om man lever i en dålig relation. Jag mår toppen idag och är väldigt glad över att jag vågade ta steget. Alla vågar nämligen inte och stannar för länge.

Känner du att du längtar bort så gör du det. Det bästa du kan göra då är att vara ärlig mot din man och säga som det är. Det är mycket sämre för både honom och dig om du ger sken av att allt är bra fast det inte är det.

Lycka till

Tack snälla du för dina ord, jag ska ta dem till mig. Vi har haft det bra i perioder, men bråkat mycket också, även framför barnen, jag har gråtit mycket. De har dock också sett oss vara kärleksfulla mot varandra. Han har sårat mig djupt några gånger vilket gör det svårt med tilliten. Ribban för vad jag orkar med är nu väldigt låg.

Det ekonomiska löser sig alltid. Man kanske får sänka sina krav och standard men det kan det ju faktiskt vara värt. Försök att ha en god ton just för barnens skull, familjerådgivning kan vara bra för att skiljas på ett bra sätt när barn är inblandade, kan vara en känslig ålder.

Jag säger samma sak till alla: du har bara ett liv! Ett enda liv. Tänk på vad det faktiskt betyder. En annan grej jag brukar säga är att den tiden som du i så fall går igenom som är jobbig - hur lång är den jämfört med resten av ditt liv? Med andra ord, försök sätt allt i perspektiv och fundera över vad som faktiskt är viktigt för dig och glöm inte att du är värd att må bra och göra precis det du behöver för att nå dit. Oavsett om någon blir ledsen. Barn klarar sig, pengar är inte allt och du är inte skyldig din man hela ditt liv.

Att skilja sig från den man inte längre vill, kan eller orkar leva med är ett livsavgörande beslut MEN, det är SÅ värt det för att ge sig själv de möjligheter man känner saknas. Jag har inga barn och var inte gift lika länge som du. Men när jag väl bestämt mig så insåg jag att halva jobbet redan var gjort. Jag hade ingenstans att bo och levde på CSN men det löste sig! Tackar mig själv ofta för att jag tog steget för ryser vid tanken att jag kunde ha slösat bort fler år och då missat allt jag har nu. Massa kramar till dig!

PS. Du skriver att du kanske inte har nåt annat val än att gå tillbaka till din gamla anställning. Jag vet inte vad det är för jobb eller företag men fick veta idag att företag kan ansöka om att få nån sorts rehabpeng på 10.000 kr från FK/år för en anställd som behöver te.x samtal eller arbetsterapeut eller vad det nu kan vara. Kanske kan va värt att kolla upp OM du skulle gå tillbaka men behöva stöd som företaget inte kan ge!

Det är jobbigt i början för alla partners, det är mycket som snurrar i huvudet hur det ska bli med allting, dels hur barnen tar det, ekonomin etc etc. Men att stanna i ett förhållande där ingenting är bra är inget att sträva efter varken för er själva eller för barnen.

Nu vet jag iofs inte hur ni bor men bor ni i villa så ska han lösa ut dig och allting ska delas upp som bankmedel mm. Hoppas ni båda kan gå igenom skilsmässan utan bråk för det blir det bästa om ni skiljs som vänner både för er egen skull och det viktigaste för barnens skull. Det kommer vara jobbigt en tid men det kommer bli bättre med tiden.

Det bästa är om du sätter dig ner med honom och förklarar hur du känner men gör det när barnen inte är hemma. Om ni sedan är överens så sätt er ner med barnen och berätta vad ni har kommit fram till. Håll inte barnen utanför.

Önskar dig lycka till. Med tiden ska du se att allt känns bättre.

Du är starkare än du tror. Och nu har du bestämt dig.

Som trådskrivare ovan skrev, håll inte barnen utanför. Även om de inte är jättesmå så är det ändå bra du/ni förklarar att det inte på något sätt är deras fel att ni skiljer er.

Kram till dig <3

Det är jätteläskigt, att vara mamma och fru är något som har varit min identitet. Vi bor i bostadsrätt som han nu renoverar för att kunna köpa större. Tack snälla för tipset om att ta upp det när barnen inte är hemma. Och att sedan berätta för dem i lugn och ro. Han har skrikit på mig så att den äldsta har gråtit förut, så de har hört och sett, men jag ska göra allt för att de ska känna sig sedda och älskade

Ja, jag måste verkligen försöka att ha en god ton, det ska jag tänka på, och familjerådgivning, så länge jag inte blir övertalad att stanna kvar.

Jag har gjort det du ska göra.
Det är inte lätt. Det är inte roligt. Men det kommer vara värt det. För samtliga parter.
Som någon redan har varit inne på så har man ju bara ett liv. Din man också. Det du kan tänka när det känns som att du förstör hans liv, eller kanske när han säger så själv rakt ut, är att det du gör nu är för hans skull också. För varje dag du stannar, fast du inte vill, tar du ifrån honom möjligheten att träffa - och leva med - någon som han skulle kunna funka bättre med än med dig. Någon som älskar honom för den han är. Lägger man fram det så så brukar det kunna kännas en smula lättare.

Jag lovar. Man löser allt. Du kommer fixa det. Din identitet som fru kommer bytas ut mot en identitet som stark ensamstående mamma. Det är starkt att ta det steget du nu ska göra. Det är att kasta sig ut i det totalt okända, men jag lovar att du kommer lösa det!
Har du vänner /familj där du kan få stöd? Där du kanske kan få bo ett tag om det blir outhärdligt?

En sak som du måste tänka på är bara att inte vara "snäll". Alltså... vad jag menar är att om din man blir ledsen så är det inte din uppgift att trösta honom. Du kommer nog känna att det är vad du vill (det gjorde jag) men det funkar inte. Du kommer behöva vara bestämd mot honom, annars kommer han tro att det kommer kunna bli ni igen. Det kommer vara svårt för honom att hantera sorgen när den han sörjer är den som också tröstar. Är du med? Man behöver inte vara elak och okänslig för det, men det är bra att känna till.

Efter ett tag, när det värsta har lagt sig, kan det komma en period där du tänker att det kanske inte var så dåligt ändå. Du tänker att det ju var väldigt trevligt ändå. Här är det dags att se varningssignalerna. Skriv ner allt nu. Varför ni delar på er. Läs det sen när du börjar fundera på om det var rätt att skilja er.
Låt honom gå vidare. Låt barnen landa.
Det kommer gå bra.

Men vad ni än gör. Försök att sköta det snyggt.
Han kommer bli ledsen. Du kommer bli ledsen.
Han kommer bli arg. Du kommer bli arg.

Men som sagt... försök vara konstruktiva. Båda två.

Lycka till!

Jo... en sak till...

Går ni till familjerådgivningen så kommer du få frågan om du ser att det skulle kunna finnas en chans att ni hittar tillbaka till varandra.
Här är det VÄLDIGT viktigt att du är bestämd.
Samtalsledaren frågar detta för att din man kanske inte redan har gjort det, och det är väldigt viktigt för hans bearbetning, att få höra att det ändå inte finns någon chans, så han MÅSTE gå vidare.

Jag tänkte eftersom du skrev att du inte ville bli övertalad att stanna.