Begravning

Har du eller sambon inte frågat varför? Det är det första jag skulle ha gjort. Det känns lite som att få vänskapen kastad i ansiktet ärligt talat. Enda sjyssta förklaringen är att det gör för ont att ha dig där, om du nu var så närstående till barnet, men samtidigt så har de ju säkert andra personer som också varit väldigt nära. Jättekonstigt. Men folk beter sig lite underligt när de har sorg.

Låt dem bara vara säger jag.
Att börja ifrågasätta dem i den situationen är totalt hjärtlöst.

Sure, men hade det varit mina bekanta hade vi inte varit vänner efter det där.

Jag var inte velat/vågat fråga eftersom jag tänker att situationen är jobbig nog som den är. Som sagt, jag fattar ju att situationen inte handlar om mig utan om dem och deras sorg, men jag känner lite som att min vänskap och det jag gjort för dem inte betyder något. Jag fasar redan nu inför att träffa dem nästa gång (inte setts sen jag fick veta att jag inte var bjuden).

Vilket märkligt beteende.
Jag hade inte ifrågasatt det men det hade blivit ett naturligt avståndstagande.
Så gör man inte.
Oavsett om man reagerar märkligt i sorg eller inte.
Din sambo kan ju faktiskt behöva dig där.

Bekanta till mig och syrran förlorade sin dotter.
Ja det är tufft, tufft som fan.
Men vi fanns där.
Jag frågade tom mamman om hon ville göra en tavla åt min dotter (hennes jobb).
Hade förstått om hon sagt nej men hon blev glad.

Nej det blir ju så klart väldigt konstig stämning när ni väl ses sedan. Antagligen lär de bara gå vidare som om det där inte var nånting att bry sig om, och eftersom så många är konflikträdda kan du inte räkna med att få någon förklaring senare heller.

Det är nog inget som spelar någon som helst roll faktiskt.

Umgänget hädanefter kommer ju bli rätt skumt.
TS bara nätack.

Kan det ha med 50-personers regeln pga Covid19?

Det är ju restriktioner även vid begravningar (och medverkande ska räknas in), så har de föräldrar och syskon med respektive osv kan jag tänka mig att de varit tvungna att prioritera de vänner de ser sig stå allra närmast, typ hans och hennes bästa kompis

De bad TS bli gudmor, det gör man väl inte med vemsom?

Jag tror du bara får lämna det därhän. Folk kan bete sig hur märkligt som helst när de har sorg och det måste de få göra till nästan vilken gräns som helst.  Det kan ju vara så att de helt enkelt inte skulle stå ut med dig för att du var för nära. Vem vet? Det är inte läge att ifrågasätta varför mitt i deras sorg.
Enda gången jag vet nån som verkligen lagt sig i var när makens ena syskonbarn dog för nåt år sen. Mamman ville inte berätta det för nån. Ingen skulle få veta. Hon ville låtsas som ingenting. Till slut fick i vart fall släkten veta och hennes bästa vän. Men hon hade tänkt tiga. Och än idag pratar hon inte om det som hänt. Man kan inte "tvinga" sörjande människor att bete sig som vi tycker de ska bete sig. Man handskas olika med sorg.

Vi hade begravning i släkten i maj, det fick bara vara tio personer i kyrkan samtidigt (inkl. präst och kantor), kan mycket väl ha med det att göra.  (Var din sambo parets vän redan innan du blev tillsammans med din sambo, kom du så att säga senare in i relationen?)

Bara släpp det ts!

Totalt oviktigt i sammanhanget. Du kan gå till en annan kyrka och tända ett ljus istället när som helst för att hedra den lilla.

Kan det vara ett misstag, att de råkade uttrycka sig otydligt?

De kanske bad paret (TS och sambon) att bli barnets faddrar pga att TS sambo är pappans nära vän och de tyckte att det var lämpligt att välja ett etablerat par till den uppgiften?

Som även anonym (Filifjonkan) skriver så måste de sörjande i nuläget också hantera att behöva säga nej till vänner som velat delta i begravningen (och som de säkert velat ha med) pga risken för smittspridning. Jag vill tro att föräldraparet inte valde det här tillfället för att så split mellan dem och TS, utan att de bara försöker få en fin stund till avsked av deras baby i en pressad tid och att de har varit tvungna att prioritera vilka som skall få plats vid begravningen.

Det låter jättemärkligt, jag hade också tagit åt mig. Hade nog tänkt som du också att jag inte sagt något för att respektera parets sorg.

Men de bad ju dig att bli fadder/gudmor? Men du får inte komma till begravningen? Jättekonstigt.
De måste väl förstå att du också har sorg då du varit med från början och haft så tät kontakt med barnet?
Det låter märkligt och rätt hjärtlöst från deras sida att neka dig begravningen om det verkligen är så.

Är du säker att du inte är bjuden, kan de missat skriva ditt namn bara? Kan din sambo höra av sig och fråga, bara för att försäkra att enbart han är bjuden? Eller vet ni att det är så?

Har noll erfarenhet om detta, men att ett barn dör borde vara fruktansvärt. 
Låt föräldrarna antingen ha gjort en miss, tyckt det blivit för jobbigt med för många, tänkt på Corona, blivit knäppa eller vad som helst. Sluta fundera över detta och låt föräldrarna få som de vill, även om det är irrationellt. 
Just nu, ta hänsyn till föräldrarna och sluta tänka på dig själv. 

Jag tror inte heller att de försöker så split men det blir ju konstigt oavsett.
Jag hade också känt mig bortvald och inte velat umgås sen.

Man väljer ju inte vemsom till gudmor.

Nej man kan inte besävra föräldrar som misst ett barn med en sån fråga. Du får leva med ovissheten att du inte vet varför. De får leva med sin sorg resten av livet. 

Släpp det.

Och du kan ju inte säga upp bekantskapen som grädde på moset när deras barn är dött.

När vårt barn dog bad jag mina allra närmaste komma på avskedet, inte deras partners (även om jag verkligen tycker om dem) och inte några avlägsnare släktingar än omedelbara familjen, inte mina syskons partners heller.

Det är det värsta en människa kan gå igenom och jag ville inte dela den akuta sorgen med andra än de som jag klarade att själv dö inombords för.