Svårt att bli bekväm med någon

Hej!

Jag har hela mitt liv haft otroligt svårt att bli bekväm och komma någon nära mentalt, speciellt tjejer. Även om jag försöker vara naturlig, "normal" och fråga saker, så känner jag mig stel, obekväm och vill bara fly.
Har lite enklare med killar, förmodligen för man kanske inte känner att de är ett hot? Är även uppvuxen med bröder.
Men rent generellt så drar jag mig undan från att komma någon nära. Jag har några få människor jag faktiskt kan vara mig själv med, men blir ibland utnyttjad och inte så bra behandlad just för att de vet att jag inte har någon annan att vända mig till - för jag har så svårt att släppa in någon ny.

Jag vet att jag är en bra människa, en snäll och fin person, men kan aldrig visa det för någon för att jag är så "rädd"?
I grupp blir jag ofta tyst, även om jag försöker fråga lite saker ibland eller säga något litet, så känns det sällan som att någon anstränger sig tillbaka, bara för de känner mig som bara den "blyga personen som inte riktigt vill säga något"- vilket gör mig så arg och ledsen på mig själv, för jag är så mycket mer än bara blyg. Men jag kan liksom aldrig komma över min rädsla att prata i grupp eller vara bekväm med människor överlag.

Pratade med någon på UMO för några år sen om mina problem, men det enda vi kom fram till var att jag "skulle acceptera mig själv", och "tror du att du är ensam om dina problem?", vilket jag ju SJÄLVKLART inte är. Men det löser ju fortfarande inte mina problem av att inse det faktum? Har enormt svårt att acceptera att genom hela mitt liv inte få visa vem jag är, och samtidigt bli illa behandlad av mina nära ibland, just för att de vet att jag inte kan komma någon mer nära?

Vet inte vad jag ska göra av mina problem, och vill bara skriva av mig. Någon som känner igen sig?

Ehlunen skrev 2020-08-12 21:36:12 följande:

Hej!

Jag har hela mitt liv haft otroligt svårt att bli bekväm och komma någon nära mentalt, speciellt tjejer. Även om jag försöker vara naturlig, "normal" och fråga saker, så känner jag mig stel, obekväm och vill bara fly.

Har lite enklare med killar, förmodligen för man kanske inte känner att de är ett hot? Är även uppvuxen med bröder.

Men rent generellt så drar jag mig undan från att komma någon nära. Jag har några få människor jag faktiskt kan vara mig själv med, men blir ibland utnyttjad och inte så bra behandlad just för att de vet att jag inte har någon annan att vända mig till - för jag har så svårt att släppa in någon ny.

Jag vet att jag är en bra människa, en snäll och fin person, men kan aldrig visa det för någon för att jag är så "rädd"?

I grupp blir jag ofta tyst, även om jag försöker fråga lite saker ibland eller säga något litet, så känns det sällan som att någon anstränger sig tillbaka, bara för de känner mig som bara den "blyga personen som inte riktigt vill säga något"- vilket gör mig så arg och ledsen på mig själv, för jag är så mycket mer än bara blyg. Men jag kan liksom aldrig komma över min rädsla att prata i grupp eller vara bekväm med människor överlag.

Pratade med någon på UMO för några år sen om mina problem, men det enda vi kom fram till var att jag "skulle acceptera mig själv", och "tror du att du är ensam om dina problem?", vilket jag ju SJÄLVKLART inte är. Men det löser ju fortfarande inte mina problem av att inse det faktum? Har enormt svårt att acceptera att genom hela mitt liv inte få visa vem jag är, och samtidigt bli illa behandlad av mina nära ibland, just för att de vet att jag inte kan komma någon mer nära?

Vet inte vad jag ska göra av mina problem, och vill bara skriva av mig. Någon som känner igen sig?

Det låter på sig som att det är något bakomliggande som ligger och gror i dig? Har det hänt något tidigare?

Eller är du rädd för att bli utnyttjad?

Du skriver att du blir illa behandlad av dina anhöriga?

Anhöriga finns ju för att dom ska stötta en. Låter helt sjukt om dina anhöriga behandlar dig illa.

Du ska inte umgås med människor som gör att du mår dåligt. Tänk igenom vad det är som gör att du känner så här och varför, jag tror det är något du går och tänker på omedvetet eller så vet du själv om vad det är men du kanske inte vill erkänna för dig själv vad det verkliga problemet är? Vad tror du själv?

Svårt att bli bekväm med någon

INNEHÅLL