Har du ett favoritbarn?

Har bara låtit vaccinera en av dem i alla fall om man säger så.

Ja det har jag och jag skäms över det. Jag har mer gemensamt med sonen än med dottern. Sonen är dessutom lugnare å gosigare å snällare medans dottern är argare å vresigare å kaxigare å lixom primadonna aktig. Vet inte hur pappan känner har aldri frågat för ja vågar inte prata om de.

Jag kan uppriktigt och ärligt säga att jag inte har något favoritbarn (jag har sex stycken). Tanken det finns föräldrar som har favoritbarn känns främmande.

Det gäller dock bara så länge ens barn är just barn. Jag kan tänka mig situationer där ett vuxet barn t.ex. behandlar sin förälder illa på något sätt, eller aldrig hälsar på, aldrig ställer upp. Då kan man nog faktiskt börja tycka bättre om det barn som är trevligt, hjälper till och finns där för en.

Jag känner däremot till familjer där det finns favoritbarn. En släkting hade det så, det var bara systern som gällde för pappan, systern fick all uppmärksamhet, finare presenter, uppmuntran och hjälp. Det gjorde att syskonet sedan när det fick egna barn, blev väldigt noga med att allt skulle vara rättvist mellan sina barn (millimeterrättvisa). Det kunde kännas överdrivet tyckte jag, men när jag fick höra om hur pappan varit så förstod jag varför det var så viktigt med rättvisan.

Nej - älskar de precis lika mycket ! Ärligt!

Japp. Det som sover. 

Jag kan ha ett favoritbarn en dag och ett annat favoritbarn en annan dag. Det beror lite på hur dom uppför sig och vilket humör jag är på. Men jag visar det inte för mina barn så klart. Det är kanske inte att ha ett favoritbarn..? Men jag älskar mina 3 barn lika mycket, men somliga dagar är nåt barn lättare att älska och umgås med än ett annat barn.

Nej kan inte säga att något av mina tre barn är favorit. Däremot är det olika utmaningar med barnen och vissa dagar eller perioder är någon av dem svårare än de andra. Då kan man väl känna att man har lättare för den/de barnet som det inte krånglar med just då. Dessutom kan jag känna att jag och mellanbarnet är mycket lika i personlighet så jag förstår ofta honom bäst. Men det är inte så att han är en favorit för det.

Är galen i min son och det kan kanske verka som att han är favoriten men jag älskar min dotter gränslöst.

Hon är lite krångligare och vi tjafsar mer men binär tighta på ett speciellt sätt. Sonen är lugnare och enklare att ha att göra med.

Så jag tänker att jag uppskattar dem på olika vis !

Jag har två döttrar. Den ena är lika mig; social, tuff, modig, extrovert och lycklig. Den andra är introvert, neurotisk, existentiell. Den första älskar jag av instinkt och den andra av moderskärlek, jag är så rädd om henne och orolig för hur hon ska orka hantera livet. Den som är lik mig behöver jag inte anstränga mig med, jag blir förbannad och hon kan hantera det, jag är tokig och hon skrattar med mig. Den andra lyckas jag ofta göra ledsen utan att jag förstår varför och hon är så skör, jag är så rädd att skada henne på något sätt och vågar inte vara mig själv fullt ut.

Inte som favoritbarn,jag vill inte känna så och skäms och mår ingen bra av detta.Ena barnet står jag närmare och har mera gemensamt med.Det känns helt enkelt lättare .Men det innebär inte att det barnet är viktigare för mig.Båda är lika viktiga.

Jag älskar bägge mina flickor, men den lilla är precis som sin pappa. Jag älskar honom med, vi är gifta, men han har mindre smickrande sidor. Min äldsta är precis som mig, ambitiös, musikalisk, väldigt intelligent, ansvarskännande, flitig och duktig på det mesta hon tar sig för. Kanske lite för pedant som mig som enda negativa. Min yngre är egentligen bara duktig på idrott och är utom sitt idrottande, slarvig, bryr sig inte om mycket, det löser sig, fixar det imorgon och verkar helt oförmögen att kunna oroa sig över någonting. Men gullig, snäll och charmig. Precis som sin pappa.

Så det är som att barnen blev inte en mix av oss utan vi fick ett var.