Nattskräck, hungrig eller bara bebis?

Bakgrund:
Jag har en dotter på 6 månader. Vi ammar fortfarande, men har börjat ge mat på dagen. På natten vaknar hon några gånger och då ammar jag för att hon ska somna om. Ibland längre än andra gånger, men oftast äter hon ju en del då hon ammas.
Jag skulle säga att det mer eller mindre alltid har krävts amning för att hon ska somna om - enda sen födseln. Hon tog inte napp förrän hon var ca 4 månader, så ibland funkar det att ge napp men ganska sällan. För det mesta går det till som så att hon börjar små gnälla, gnället går stegvis över till skrik. Blir hon ammad tystnar hon 99 % av gångerna och kan efteråt somna om. 
Jag (mamma) har tagit mer eller mindre alla nätter. De gånger på natten när pappan försöker söva/lugna henne när hon vaknar fortsätter hon bara skrika. Hon skriker tills hon blir ammad. Detta här även hänt när jag försökt få henne att somna om utan att bli ammad. 

När hon skriker: 
När hon kommer till dessa skrik så finns det ingenting som fungerar. Det händer inte så ofta längre, eftersom jag inte låter de gå så långt utan ammar henne direkt. Hon börjar säkert blundandes men sen är ögonen öppna. Hon skriker allt vad hon orkar. Hon reagerar inte på någonting. Hon brukar reagera om man tänder lampan och hon ser sig i spegeln, men inget funkar. Det är som att hon inte är vaken, utan bara skriker allt vad hon kan i sömnen - med ögonen öppna. Man får ingen kontakt med henne. 

Problem: 
Min tanke är att försöka sluta amma. I helgen försökte pappan ta henne men samma sak då: ingenting funkade, han gick runt med henne, tände lampan, visa i spegeln, försökte prata med henne -  hon skrek tills hon blev ammad. Då blev hon tyst och somna mer eller mindre direkt. 
Nästa natt hände samma sak. Den natten hade han även försökt ge henne flaskan först när hon vaknade. Hon hade sugit nåt sug men sen börjat skrika. Kan noteras att hon har inga problem med att ta flaska utan är van vid att blanda bröst och flaska sen födseln.

Är det någon som känner igen sig i detta? Vad ska vi göra? Eller är det bara att fortsätta amma och hoppas att det till slut ger med sig? Är hon egentligen inte hungrig utan det är just tryggheten som kommer med amningen som hon vill ha? Det är lika jobbigt för pappan som mig att det inte fungerar. Han vill såklart kunna hjälpa till, och det måste vara jobbigt för dottern med att skrika så.