Hej har en kompis som har problem med sin 12åriga son och försöker hitta någon form av disciplin inriktad skola, men mer en militant skola för grabben är intresserad av det själv så undrar finns det någon sådan skola kvar i Sverige?
Jo det borde finnas, kanske inte militärinriktad men disciplin borde du kunna hitta på de dyrare privatskolorna/internaten.
Har hört att Engelska Skolan är åt det hållet, i alla fall jämfört med den vanliga kommunala skolan.
Kunskapsgymnasiet har väldigt bra inställning till att förvänta sig att eleverna ska ta ansvar för sina studier. Jag skulle däremot inte kalla det "disciplin" i stil med militärskola men de verkar hålla på formerna.
Och Kunskapsskolan är väl aktuellt först för er del med tanke på åldern.
Många engelska skolor har betydligt mer disciplin, ordning och reda än svenska skolor.
Internatskolor är också att rekommendera, då dessa innefattar såväl studier som fostran.
I första hand skulle jag dock rekommendera en kontaktperson för barnet. Dvs att barnet får bo kvar hemma, gå kvar i skolan (om barnet trivs där), samt ha en kontaktperson att prata ut med och umgås med - som en extra vuxen när föräldrarna inte räcker till.
Vad är det för problem barnet har?
Man kan inte förvänta sig att skolan ska uppfostra ens barn, det måste de göra själva. Om de inte har lyckats på 12 år, så kanske de ska gå en föräldrakurs?
Hej har en kompis som har problem med sin 12åriga son och försöker hitta någon form av disciplin inriktad skola, men mer en militant skola för grabben är intresserad av det själv så undrar finns det någon sådan skola kvar i Sverige?
Montessoriskolor kräver eget ansvar från barnen och respektfullhet mellan lärare och elever. Man tar i hand med läraren innan man går in i klassrummet, man stör inte sina kamrater eller avbryter någon som pratar och man måste ha koll på vad man ska göra och man får en veckoplanering varje vecka kring vad som ska göras i olika ämnen.
För många barn som har haft det struligt tidigare, funkar den här skolformen väldigt bra, men ofta gäller det då att deras föräldrar också är med på tåget och hjälper till att ha koll på vad som förväntas av eleven innan eleven har vant sig vid den nya skolmiljön.
Hittade den här tråden av en slump. Att svara kändes så viktigt att jag nu registrerat ett konto enkom för att svara i denna tråd.
Jag gick låg- och mellanstadiet på en montessoriskola och utifrån mina erfarenheter så måste jag Å DET STARKASTE AVRÅDA från att placera en elev med beteendeproblematik och/eller bristande initiativ- och ansvarsförmåga på en montessoriskola. Det finns ett flertal anledningar till detta. De erfarenheter som här redovisas är självupplevda och behöver inte nödvändigtvis vara applicerbara för alla Montessoriskolor på samma sätt som personliga erfarenheter av kommunala skolor inte nödvändigtvis är applicerbara på alla kommunala skolor.
Montessoripedagogiken bygger i mycket hög grad på att eleverna redan från mellanstadiet själva ska ta ansvar för hur mycket av varje ämne de ska studera och när. På skolan jag gick så förekom inte den typ av veckoplanering som Hyllemor nämner utan vi började varje morgon med att varje elev fick planera sin egen skoldag. Skolmaterialet fanns tillgängligt i klassrummet och läraren fanns där som bollplank ifall att eleverna körde fast med sitt eget arbete. Det fria arbetssättet passade de starkare eleverna som klarade av att planera, arbeta självständigt och ta eget ansvar. För elever som inte klarade detta var pedagogiken inget annat än en mardröm.
Eftersom arbetet var så fritt och ansvaret för den egna inlärningen var en del av pedagogiken så kunde eleverna göra lite som de ville. De som t. ex. gillade geografi men ogillade matte planerade då in massor av geografi men väldigt lite matte. Skolpersonalen hjälpte inte till att styra upp planeringen för de elever som skulle ha behövt hjälp med detta. Vad de istället gjorde var att skälla på hela klassen och tala om att alla måste tänka på hur mycket tid de planerar in på varje ämne.
Elever som hamnade på efterkälken följdes inte upp ordentligt utan det hette att eleverna jobbade fritt och i sin egen takt. De svagare eleverna hamnade därför hopplöst efter och lärarna drog sig inte för att använda de svagare eleverna som varnande exempel samtidigt som man inte tillhandahöll något adekvat stöd. På detta sätt kunde lärarna initiera ett maktspel som eleverna sedan tog efter med resultatet att de svagare eleverna trycktes ned ytterligare eller rent av blev mobbade. En mobbning som alltså delvis initierats av skolpersonalen!
Ett viktig del i undervisningen var vikten av att vara "en god förebild". Ett "pedagogiskt" inslag som nog närmast kan beskrivas som en omvänd light-version av kamratuppfostran (Läs eller se filmatiseringen av Jan Guillous bok ondskan). Jag skriver omvänd eftersom de som drabbades värst av systemet var de äldre eleverna.
"Förebildspedagogiken" gick ut på att de äldre eleverna skulle vara sociala föredömen för de yngre eleverna som då skulle bete sig bra. Det här "pedagogiska" inslaget tillskrevs så stor betydelse att det togs upp i helklass minst en gång i veckan och de äldre elever som inte klarade av att leva upp till lärarnas förväntningar både skälldes ut och hängdes ut ty de förstörde ju för hela skolan! Behöver jag säga att killen som var svag i skolarbetet och dessutom inte betedde sig så som man borde råkade fruktansvärt illa ut? Exakt vad som senare hänt vill jag inte gå in på men det har inte gått bra för killen ...
En följdeffekt av "förebildspedagogiken" blev att de inte ställdes några större krav på de yngre eleverna som i princip fick härja fritt. Ett flertal av förskolans och ettans elever sprang runt och sparkade oss femte- och sjätteklassare mellan benen och skrek alla fula ord som finns efter oss. När vi försökte prata med skolpersonalen så fick vi till svar att "det fick väl vi som var så stora bara stå över". Det var aldrig någon som uttryckligen sa att vi fick skylla oss själva för att vi varit dåliga förebilder men jag tror att lärarna resonerade så internt.
Hittade den här tråden av en slump. Att svara kändes så viktigt att jag nu registrerat ett konto enkom för att svara i denna tråd.
Jag gick låg- och mellanstadiet på en montessoriskola och utifrån mina erfarenheter så måste jag Å DET STARKASTE AVRÅDA från att placera en elev med beteendeproblematik och/eller bristande initiativ- och ansvarsförmåga på en montessoriskola. Det finns ett flertal anledningar till detta. De erfarenheter som här redovisas är självupplevda och behöver inte nödvändigtvis vara applicerbara för alla Montessoriskolor på samma sätt som personliga erfarenheter av kommunala skolor inte nödvändigtvis är applicerbara på alla kommunala skolor.
Montessoripedagogiken bygger i mycket hög grad på att eleverna redan från mellanstadiet själva ska ta ansvar för hur mycket av varje ämne de ska studera och när. På skolan jag gick så förekom inte den typ av veckoplanering som Hyllemor nämner utan vi började varje morgon med att varje elev fick planera sin egen skoldag. Skolmaterialet fanns tillgängligt i klassrummet och läraren fanns där som bollplank ifall att eleverna körde fast med sitt eget arbete. Det fria arbetssättet passade de starkare eleverna som klarade av att planera, arbeta självständigt och ta eget ansvar. För elever som inte klarade detta var pedagogiken inget annat än en mardröm.
Eftersom arbetet var så fritt och ansvaret för den egna inlärningen var en del av pedagogiken så kunde eleverna göra lite som de ville. De som t. ex. gillade geografi men ogillade matte planerade då in massor av geografi men väldigt lite matte. Skolpersonalen hjälpte inte till att styra upp planeringen för de elever som skulle ha behövt hjälp med detta. Vad de istället gjorde var att skälla på hela klassen och tala om att alla måste tänka på hur mycket tid de planerar in på varje ämne.
Elever som hamnade på efterkälken följdes inte upp ordentligt utan det hette att eleverna jobbade fritt och i sin egen takt. De svagare eleverna hamnade därför hopplöst efter och lärarna drog sig inte för att använda de svagare eleverna som varnande exempel samtidigt som man inte tillhandahöll något adekvat stöd. På detta sätt kunde lärarna initiera ett maktspel som eleverna sedan tog efter med resultatet att de svagare eleverna trycktes ned ytterligare eller rent av blev mobbade. En mobbning som alltså delvis initierats av skolpersonalen!
Ett viktig del i undervisningen var vikten av att vara "en god förebild". Ett "pedagogiskt" inslag som nog närmast kan beskrivas som en omvänd light-version av kamratuppfostran (Läs eller se filmatiseringen av Jan Guillous bok ondskan). Jag skriver omvänd eftersom de som drabbades värst av systemet var de äldre eleverna.
"Förebildspedagogiken" gick ut på att de äldre eleverna skulle vara sociala föredömen för de yngre eleverna som då skulle bete sig bra. Det här "pedagogiska" inslaget tillskrevs så stor betydelse att det togs upp i helklass minst en gång i veckan och de äldre elever som inte klarade av att leva upp till lärarnas förväntningar både skälldes ut och hängdes ut ty de förstörde ju för hela skolan! Behöver jag säga att killen som var svag i skolarbetet och dessutom inte betedde sig så som man borde råkade fruktansvärt illa ut? Exakt vad som senare hänt vill jag inte gå in på men det har inte gått bra för killen ...
En följdeffekt av "förebildspedagogiken" blev att de inte ställdes några större krav på de yngre eleverna som i princip fick härja fritt. Ett flertal av förskolans och ettans elever sprang runt och sparkade oss femte- och sjätteklassare mellan benen och skrek alla fula ord som finns efter oss. När vi försökte prata med skolpersonalen så fick vi till svar att "det fick väl vi som var så stora bara stå över". Det var aldrig någon som uttryckligen sa att vi fick skylla oss själva för att vi varit dåliga förebilder men jag tror att lärarna resonerade så internt.
Det låter fruktansvärt vad du har varit med om och jag vill gärna komma i kontakt med dig, eftersom jag vill veta mer om dina upplevelser, eftersom det tydligen kan vara så pass olika mellan skolor.
Jag har familjemedlemmar som arbetar på montessoriskolor, där lärarna hyllas av både föräldrar och elever, för att de verkligen har kunnat individanpassa extremt mycket till de elever som är i behov av stöd, framför allt till de som verkligen har det svårt, och som inte alls har fått det stöd som de behöver i den kommunala skolan,. Dessutom är de högpresterande eleverna också väldigt nöjda, eftersom de kan läsa vissa ämnen i högre takt och att även de får den hjälp de behöver.
Men detta gäller ju framför allt de skolor som jag känner till.
Mitt eget barn ska börja Montessori till hösten, men inte på någon av dessa skolor som jag känner till, utan en som jag inte känner till särskilt mycket
Jag hade varit väldigt glad om du vill dela med dig närmare av dina åsikter kring den skola som du känner till och vad problemet är där. Jag skriver väldigt gärna privata meddelande här på familjeliv med dig, för att få höra om dina erfarenheter.
Hittade den här tråden av en slump. Att svara kändes så viktigt att jag nu registrerat ett konto enkom för att svara i denna tråd.
Jag gick låg- och mellanstadiet på en montessoriskola och utifrån mina erfarenheter så måste jag Å DET STARKASTE AVRÅDA från att placera en elev med beteendeproblematik och/eller bristande initiativ- och ansvarsförmåga på en montessoriskola. Det finns ett flertal anledningar till detta. De erfarenheter som här redovisas är självupplevda och behöver inte nödvändigtvis vara applicerbara för alla Montessoriskolor på samma sätt som personliga erfarenheter av kommunala skolor inte nödvändigtvis är applicerbara på alla kommunala skolor.
Montessoripedagogiken bygger i mycket hög grad på att eleverna redan från mellanstadiet själva ska ta ansvar för hur mycket av varje ämne de ska studera och när. På skolan jag gick så förekom inte den typ av veckoplanering som Hyllemor nämner utan vi började varje morgon med att varje elev fick planera sin egen skoldag. Skolmaterialet fanns tillgängligt i klassrummet och läraren fanns där som bollplank ifall att eleverna körde fast med sitt eget arbete. Det fria arbetssättet passade de starkare eleverna som klarade av att planera, arbeta självständigt och ta eget ansvar. För elever som inte klarade detta var pedagogiken inget annat än en mardröm.
Eftersom arbetet var så fritt och ansvaret för den egna inlärningen var en del av pedagogiken så kunde eleverna göra lite som de ville. De som t. ex. gillade geografi men ogillade matte planerade då in massor av geografi men väldigt lite matte. Skolpersonalen hjälpte inte till att styra upp planeringen för de elever som skulle ha behövt hjälp med detta. Vad de istället gjorde var att skälla på hela klassen och tala om att alla måste tänka på hur mycket tid de planerar in på varje ämne.
Elever som hamnade på efterkälken följdes inte upp ordentligt utan det hette att eleverna jobbade fritt och i sin egen takt. De svagare eleverna hamnade därför hopplöst efter och lärarna drog sig inte för att använda de svagare eleverna som varnande exempel samtidigt som man inte tillhandahöll något adekvat stöd. På detta sätt kunde lärarna initiera ett maktspel som eleverna sedan tog efter med resultatet att de svagare eleverna trycktes ned ytterligare eller rent av blev mobbade. En mobbning som alltså delvis initierats av skolpersonalen!
Ett viktig del i undervisningen var vikten av att vara "en god förebild". Ett "pedagogiskt" inslag som nog närmast kan beskrivas som en omvänd light-version av kamratuppfostran (Läs eller se filmatiseringen av Jan Guillous bok ondskan). Jag skriver omvänd eftersom de som drabbades värst av systemet var de äldre eleverna.
"Förebildspedagogiken" gick ut på att de äldre eleverna skulle vara sociala föredömen för de yngre eleverna som då skulle bete sig bra. Det här "pedagogiska" inslaget tillskrevs så stor betydelse att det togs upp i helklass minst en gång i veckan och de äldre elever som inte klarade av att leva upp till lärarnas förväntningar både skälldes ut och hängdes ut ty de förstörde ju för hela skolan! Behöver jag säga att killen som var svag i skolarbetet och dessutom inte betedde sig så som man borde råkade fruktansvärt illa ut? Exakt vad som senare hänt vill jag inte gå in på men det har inte gått bra för killen ...
En följdeffekt av "förebildspedagogiken" blev att de inte ställdes några större krav på de yngre eleverna som i princip fick härja fritt. Ett flertal av förskolans och ettans elever sprang runt och sparkade oss femte- och sjätteklassare mellan benen och skrek alla fula ord som finns efter oss. När vi försökte prata med skolpersonalen så fick vi till svar att "det fick väl vi som var så stora bara stå över". Det var aldrig någon som uttryckligen sa att vi fick skylla oss själva för att vi varit dåliga förebilder men jag tror att lärarna resonerade så internt.
Det låter fruktansvärt vad du har varit med om och jag vill gärna komma i kontakt med dig, eftersom jag vill veta mer om dina upplevelser, eftersom det tydligen kan vara så pass olika mellan skolor.
Jag har familjemedlemmar som arbetar på montessoriskolor, där lärarna hyllas av både föräldrar och elever, för att de verkligen har kunnat individanpassa extremt mycket till de elever som är i behov av stöd, framför allt till de som verkligen har det svårt, och som inte alls har fått det stöd som de behöver i den kommunala skolan,. Dessutom är de högpresterande eleverna också väldigt nöjda, eftersom de kan läsa vissa ämnen i högre takt och att även de får den hjälp de behöver.
Men detta gäller ju framför allt de skolor som jag känner till.
Mitt eget barn ska börja Montessori till hösten, men inte på någon av dessa skolor som jag känner till, utan en som jag inte känner till särskilt mycket
Jag hade varit väldigt glad om du vill dela med dig närmare av dina åsikter kring den skola som du känner till och vad problemet är där. Jag skriver väldigt gärna privata meddelande här på familjeliv med dig, för att få höra om dina erfarenheter.