vuxna barn
Vill fråga er medlemmar som har vuxna barn hur ni skulle ha hanterat denna situation. Min yngste son som är 22 bor hemma diagnos asperges adhd. .Igår rök vi ihop ordentligt . Just för tillfället har han inte ett fast jobb men har haft inkomst på ca 40000 det sista halvåret . Sen i oktober förra året så har han gett mig 1500 hundra i matpengar . Hans matkostnader är enorma han tränar mycket är totalt fixerad av det ett flak ägg räcker i 5 dar mjölk 1 liter minst per dag sen all frukt både fårsk och frusen och allt kött . Saken är att jag lever på ett minimun trots att jag jobbar 100 % som undersköterska Pga av en konkurs för ett antal år sen i vårat familjeföretag har jag skulder . Fogden drar 8000 per månad . . Igår sa jag ifrån ordentligt hade precis stått och lagat mat . Spagetti och köttfärssås vad händer ja grabben går in i frysen tar fram 1 kilo kycklingsfile då såg jag rött . Orsak hans flickvän kan inte äta pastan pga diet Men jag är ju faktiskt inte betalningsskyldig varken för honom eller flickvännen . Dom pengar han tjänat har har gått till dyra restaurangbesök med flickvännen snygga kläder utlandsresa och gymkort . Men igår fick jag nog som vanligt kom hans flickvän hem till oss vad gör dom ? Jo grälar inget ovanligt lyssnat på deras gräl dygnet runt inte så kul kl 3 på natten när jag skall upp och jobba kl 7 . Vad händer när sonen kommer ner till köket och jag säger till dom att lägga av med bråket allt är mitt fel jag vet inte hur en relation funkar hans pappa stack när han var 3 månader. Säger till honom att lägga tillbaka kycklingen i frysen det finns mat till oss alla . Han blir tvärilsk så jag sätter till sist ner foten Så jäklatrött på att försörja honom och jobba 200 % dels som undersköterska men även som kvinnoslav här hemma . Han gör inget kräver rena kläder skriver inköpslistor om mat jag skall köpa Ja en sak gör han lagar sin egna mat sen lämnar han köket i total kaos . Allt slutade med att jag slängde ut honom och flickvännen . Som mamma känns det fel att slänga ut sitt barn men jag orkar inte mer