Hur går man igenom något sånthär?

Hej!

Jag känner bara att jag behöver höra ifrån någon med liknande erfarenhet, som bara kan bekräfta eller vad som helst att allt blir bra, som alla säger.

Jag träffade mitt LIVS kärlek för fyra år sedan, trodde jag. Vi bodde långt ifrån varandra, ca 60 mil. Han gav mig allt och lite till, går inte beskriva. Svävade på molnen, och gjorde fortfarande, fram tills en vecka sen.

Jag sålde allt jag äger och flyttade till hans stad. Började studera. Eftersom jag inte kände någon i staden, så blev det mer och mer att jag "klängde" på honom. Har haft en dålig känsla ett tag, att han drar sig undan. Sen kom bomben, att han behövde "fundera". Jag åkte till min hemstad och väntade. I 1,5 månad väntade jag. Trodde allt var bra, att jag skulle få komma hem igen. Men då kom nästa bomb. Han vill göra slut. Vi hade nyss flyttat ihop i en fin lägenhet, hade fixat allt, ett hem tillsammans, och jag svävade på moln. Trodde aldrig detta skulle hända. ALDRIG. Han vill liksom inte. Han älskar mig men det går inte. Det är den enda utvägen, för honom.

Jag har fallit ner i ett totalt mörker. Har lyckats hitta ett rum, som jag ska flytta in i. Känns inte ett dugg kul. Är helt förkrossad och varje minut gråter jag.

Hur fan tar man sig igenom detta? jag fattar inte hur folk klarar det. Vill bara dö ifrån allt. Kan inte andas. Går inte.

Tänkte först flytta tillbaka till min hemstad, hem till mina föräldrar. Men tänkte sen på mina studier, ska jag ge upp dem? troligtvis kommer det skava i hela min själ att åka tillbaka till staden vi bodde tillsammans i. Eller så är det bara bra för mig och min självkänsla, att ge mig fan på att göra klart studierna. Vad tror ni?

Detta är väl exempel på en mindre livskris. Men sådant som många går igenom. Många många. Och de allra flesta kommer ut på andra sidan. Inte nödvändigtvis klokare och mer insiktsfulla. Men man gör det. För att det är sånt som livet är.

Eftersom kärlek är beroende av två parter finns alltid risken för att bli sårad. Men kärleken och den eufori och glädje som finns i att dela sitt liv med en annan människa gör att man vågar igen. För det omvända, att leva ensam pga risk för att bli sårad lockar inte alls lika mycket. För de flesta.

Du kommer också att våga igen!

För mig har det alltid hjälpt att tänka att det inte var rätt. Det kan inte vara rätt om den ena inte vill eller känner lika mycket. Då måste jag tro att det finns något annat som väntar. Och som kommer att vara rätt. Eller i alla fall mer rätt.

Har du andra vänner i staden dit du flyttat? I så fall hade jag stannat och slutfört studierna. Om inte, om det är så att hela staden osar "han och jag" så hade jag försökt plugga klart hemifrån. Kanske på distans? Stöd av det man känner till, av trygghet, nära och kära, kan vara skönt när det är svajar.

Hur går man igenom något sånthär?

INNEHÅLL