Kommer min sons relation till min släkt påverkas?

Inte ett jota. Ungen är ett år... När det här med corona är över kanske han är tre år, fortfarande ingen fara. Ta't lugnt, ta en Toy. Och facetajma.

Att inte få träffa släkt på 2 år till är ju inte alls deprimerande?

Hn kommer ändå inte att komma ihåg dem innan han fyller tre så ta det lugnt...

Man brukar säga att barn bygger minnen ifrån 4 är. Så även om det låter tråkigt att inte träffas så kommer han inte minnas dom nu ändå. Min dotter på 2 träffar sin farmor och farfar ungefär 3 ggr om året och är lika blyg varje gång och minns dom inte.

Förstår hur du tänker. Jag bor utomlands med mina barn(6 och 4 år) och man. Vi åker till Sverige ca. 10dagar över jul och 14 dagar under sommaren. Sedan så brukar familjen i Sverige komma till oss på besök också. Jag tycker att när vi väl träffas under dessa dagarna så är det verkligen kvalitetstid och vi umgås nästan 24/7.

Tyvärr så kan jag sakna det där riktigt nära. "Jag ska till Plantagen (eller något annat ställe) ska jag köpa något till er när jag ändå är där/vill ni följa med?

Spontana middagar, fikaträffar och powerwalks i skogen med hundarna saknar jag också.

Nu bor ju du mycket närmare din familj ?? med endast 100km mellan er så är det enkelt att bara ta bilen dit. Du kan åka dit över en helg bara du och din son utan din partner. Jag själv har åkt flera gånger ensam med barnen till Sverige och tycker att det är jätteskönt. Skönt att slippa hosta och se till att min man har det roligt när vi är där, också skönt att slippa prata engelska.

Summa summarum, tror inte att du ska noja ?? nu är det Covid och lite annorlunda. Men efter detta så kommer ni ha massor av tillfällen att umgås

Inte för en ettåring, eller tvååring, eller treåring.

Jag tycker inte du ska vara orolig för det, relationer bygger man ju hela tiden. Min dotter t.ex. har en ingift kusin (d.v.s. min dotters farbror har gift sig med en kvinna som har barn sedan tidigare) som är lika gammal. De bor jättelångt ifrån varandra och ses bara några gånger om året (typ en knapp vecka på sommaren, några dagar på påsklovet och några dagar på höstlovet) och kom inte in i varandras liv förrän de var i 5-årsåldern. Men de har en jättebra relation när de ses, de är 12 nu. 

Inte för sonen.

Vi bor 160 mil från mormor och morfar. I andra änden av landet. Det har inte påverkat deras förhållande till min son. Han har alltid känt en samhörighet med dem och att det är något speciellt. Dvs, att de inte bara är vilka bekanta som helst, utan släktingar som han hör ihop med.

Det här med corona kommer ju att ta slut någon gång och då är det bara att resa igen. Tror inte du behöver bekymra dig.

Håller med. Vi har inte lika långt till släkt men det är ändå så pass att man inte ses mer än en handfull på ett år. Det funkar ändå för små barn.

Det är jväl klart att barn känner igen andra människor och bygger relationer med dem även vid späd ålder. Huruvida de kommer ihåg exakta händelser som vuxen är irrelevant.

Tja, när personen är död sedan så kan man tycka att det vore relevant iofs, men du vet väl bäst.

Fast jag vet ju att svägerskans son inte har en susning om hur mycket hans mormor tog hand om honom som liten, och att därför en annan person troligen hade gått precis lika bra.

Min farmor och farfar bodde i Gävle och jag och mina föräldrar i Malmö. Vi träffades 1 vecka till jul och en vecka på sommaren. Men min farmor skrev brev till mig en gång i veckan. Detta var på 70-talet. I tio år skrev hon varje vecka. Hon sydde och stickade och ofta fick jag paket med hemsydda utklädningskläder , tröjor och vantar. När jag kunde åka tåg själv började jag åka dit själv på loven. Tror jag var 8 år första gången. Fast vi bodde så långt ifrån varandra hade jag och farmor en unik relation.

Jag är i samma sits, men tänker att Skype osv underlättar! Men eftersom vi bor i samma stad som pappans släkt så blir det ju ändå en väldig obalans, vilket jag tycker är väldigt synd. Vill att barnet ska ha en nära relation till alla sina närmaste släktingar. Hehe och så gillar jag inte svärmor speciellt mycket då.

När min son var liten skypade vi ofta med mormor och morfar. Några gånger i veckan. De bor 50 mil bort. Vi träffas 3-4 ggr/år. Hans farmor bor i samma stad och träffade honom typ 1 (ibland 2) gånger i månaden. För farmor var han blyg varje gång. För mina föräldrar var han inte blyg alls. Gick in till dom som om inget hade hänt. Försökte att skypa kvällen innan vi skulle dit ofta så han nyss sett dom. Idag,7,5 år gammal, har han närmare relation med mormor och morfar än med farmor. Han älskar farmor också men är mer ?hemma? med mormor och morfar.

De kommer kunna få en fin relation ändå om ni fortsätter att FaceTimea