Min sjuåring lyssnar inte

Försök tänka igenom vad som hände innan hon blev tjurig! Tror kanske att du kan hitta lösningar där. Titta från gårdagen, kvällen, natten och morgonen. Kan du se mönster? Tänk även igenom hur övriga i familjen har mått och agerat tiden innan.

Det är just det. Allt har varit precis som vanligt. Bra dag igår. Super nattning. Bra frukost.

Som jag skrev misstänker jag att det ligger djupare. Att det kan ha och göra med att hon kanske letar anledning att bråka för att hon egentligen inte vill åka från mig.... Sånt kommer ju inte vara ett problem sen när de flyttat hem helt. Men jag behöver ändå hitta ett sätt att hantera detta situationer för de dyker ju upp ibland ändå. Om hon fått för sig nåt hon vill och inte får det, typ.

Jag måste få henne att acceptera att man inte alltid får som man vill och att hon måste lyssna på vad jag säger. Ibland har man helt enkelt inte tid att vänta/leka osv. Har vi inga gråa byxor kan hon inte ha såna på sig. Bussen väntar inte på oss, vi MÅSTE bli klara och gå hemifrån en viss tid. Man måste till skolan och jobbet i tid.

Det är det jag behöver hjälp med i första hand. Men även hur jag ska hantera henne när det skiter sig och blir bråk.... ????

Ok, som det verkar ligger mycket djupare anledningar bakom det hela. Helt klart! Jag förstod ej om denna dottern bor på heltid eller ej. Det finns mer djupliggande faktorer som måste lösas men..

Jag tror den bästa lösningen just nu är att ge henne ett utförligt morgonschema. Exempelvis:

vakna kl 07.00 *borsta tänder, kamma håret osv.

07.15 klä på sig och packa väskan

07.30 frukost

07.45 utgång (denna tidpunkt är viktigast där hon måste vara medveten om att hon går ut med eller utan pyjamas)

Håll koll på henne under frukosten att hon verkligen hållit igång me allt. Vägrar hon byta om/äta så packa med fräscha kläder o frukost innan Hon stiger ut. Hon kommer förstå att dra ut på tiden inte tjänar något till. Bråka inte, förklara lugnt att alla i familjen har tider att passa och dem gäller även henne.

Fast nej. Om du inom loppet av nån timme hinner både, gråta och skrika och få ångest över en trilskandes 7 åring som naturligtvis befinner sig i en livskris, så är du inte redo att ta det fulla dagliga ansvaret för barnen.

Detta handlar inte om att du just nu måste visa prickfrihet inför soc utan om att du för lång tid framöver ska ha kapacitet att klara av att ge barnen ett tryggt och stabilt hem och där du kan hantera den kris som kommer att ske i samband med ytterligare ett uppbrott.

Tänk över extremt noga om du verkligen fixar det. Att ta hem barnen, för att sedan efter ett halvår komma på att du inte pallar så att barnen återigen behöver placeras, och då antagligen i en helt ny familj kommer att ha sönder barnen. Har tyvärr sett allt för många barn genom åren som flyttats hem för att sedan behöva placeras om och bollas så under majoriteten av uppväxten. Det är ett tvärsäkert recept på trasiga barn som blir trasiga vuxna.

Och nej, det är inte disciplin och lydnad som ska vara i fokus nu, utan ovillkorlig kärlek, tålamod ochacceptans. Hon prövar dig. Kommer du att finnas kvar, kommer du att älska henne även när hon flippar. Att då gråta och skrika och tvinga ger henne inte rätt svar. So what om ni blir sena... andra saker och signaler är jättemycke viktigare i detta skede än att hon måste lära sig lyssna.

Bråk ska det överhuvudtaget inte bli. Hon kan få bråka, men du som ansvarig vuxen ska inte delta i ett bråk med en 7 åring utan uppföra dig vuxet och stabilt.

Jag tycker det låter som en ångest i henne. Hon har missat tid med dig under placeringen och nu nä hon är hos dig så ska du vara borta hela helgen. Dessutom är det mycket testa gränser och du måste då hålla lugnet helt.

Din 7åring är inte mogen att bo med er.
Hur har barnets liv sett ut tidigare?
Bodde dina 3 barn tillsammans i samma hem i 5år?
Kan dina barn lita på dig nu?

Till anonym svarare.

Självklart kommer jag att hålla ut. Detta är inte en normal vanlig situation utan ett infall som bara kommer ibland. Vi har en jättefin relation i övrigt.

Jag vet också att det viktigaste är villkorslös kärlek. Och det får hon. Massor av. Men nånstans måste det ändå bli en vardag som fungerar. För mig. För barnen. För alla inblandade. Hon måste kunna lyssna även när det är något som inte blir exakt som hon vill.

Det jag ville med detta inlägg var att få tips på strategier som kan hjälpa mig i dessa situationer.

Du säger att det inte har att göra med vad Soc tror att jag klarar av. Men. Så här är det. En "vanlig" mamma får ha problem, bråka med utåtagerande barn, "misslyckas" ibland, utan att det är något konstigt med det. Jag, som är, pga familjehemsplaceringen, granskad av Soc, får inte det. Allt ska flyta på och minsta misstanke om att jag inte klara av/orkar/håller ut så blir min förmåga som mamma ifrågasatt av myndigheterna. Det ger en otroligt stor press också. Att "detta får inte hända" bör det blir en situation, och det gör det än svårare att hantera.

Till papayamango.

Jag är säker på att det ligger djupare anledning bakom. Hon bor fortfarande kvar i familjehemmet men är hos mig en vecka plus en helg i månaden tills de flyttar hem i juni.

Jag försöker ha rutiner på morgonen. Väckning, frukost, badrum, klä på sig, gå till bussen. Vi packar väskorna och lägger fram kläderna kvällen innan.

Jag har förklarat lungt att bussen åker ifrån oss. Att jag måste komma i tid till jobbet. Att man måste gå i skola i Sverige och därmed komma i tid på morgonen också. Och i vanliga fall är detta inget problem alls.

Denna morgon var ett exempel på hur ett av hennes "utbrott" eller vad man ska kalla det, kan se ut. Det är inte specifikt knutet till just mornarna.

Det som är lika , typ lika iaf, i de flesta av gångerna är just det att hon kniper igen och vägrar prata. Vilket är fruktansvärt frustrerande för mig. Det går inte att få ur henne ett svar. Därför vet man sällan vad som är fel.varför hon är arg/sur/ledsen. Vad hon vill/inte vill som är problemet. Därmed är det extremt svårt att lösa. Och att diskutera ett problem med någon som inte svarar/pratar ger sällan eller aldrig någon framgång...

Jag vet att det är en väldigt speciell situation i o m hemflytt osv. Det är ju en stor del av en sjuårings liv att vara ifrån mamma mer eller mindre i flera år. Och vi måste ju nu lära känna varandra på nytt liksom. Det är lika stor prövning/omställning för dem som för mig. Mina barn var ju dessutom små senast vi bodde ihop.

Jag önskar att någon har några visdomsord att dela med sig av som kan hjälpa mig hantera när detta händer.

Runtomkring är inga problem mellan oss. Vi pratar om sånt här när vi båda är lugna och glada och då går det jättebra. Men i stundens hetta glömmer hon allt vi pratat om, även fast jag påminner henne....

Varför tror du inte det? Svårt att göra den bedömningen baserat på endast en isolerad händelse och ingen annan information öht.

Alla tre vill flytta hem, längtar till juni och räknar dagarna, bokstavligen talat. Myndigheterna skulle inte varit med på denna planering heller om inte barnen var redo att flytta hem.

Barnen har alltid bott tillsammans, och i samma hem. De har haft mer eller mindre regelbundet umgänge med mig under den tiden, och mycket mer, 100% stabilt umgänge sedan ett år tillbaka.

Ja, de kan lita på mig.

Fast det kommer inte bli en händelse det kommer bli fler. Hon ska vänja sig vid allt. Flytta hem till mamma, ny kille som mamma har och dela tiden med dessutom andra barn. Det händer mycket i hennes huvud. Ni måste anpassa er till hennes behov och vad hon reagerar på inte hon. Hon ska inte anpassa sig till din sambo han borde backa många steg och låta dig sköta henne på egen hand. Det blir jätte fel om han lägger sig i