Jag var med om liknande för länge sedan. Jag kände längtan att bli pappa redan vid 25-årsåldern medan min flickvän vill göra karriär och resa på fritiden. Hon var även tydlig med att hon inte ville ha barn.
Så vi gjorde ledsamt slut. Hon var stenhård och jag sa att jag allt ville satsa på att skapa familj. Jag kunde tänka mig att vänta lite men ändå...
Hon kom tillbaka gråtande efter några veckor och jag min dumme flane tog glatt tillbaka henne i min famn...
Hon fick oss att vänta nästan 8 år på att skaffa barn och hon visade sig sedan vara workaholic och gränslös när det gäller skärmberoende. Jag pysslade med barn, hem, byggde hus och fixade fin trädgård. Jag tog hand om kalas och vänner...
När hon efter 27 år bestämde sig för att skiljas blev det ännu råddigare, hon har inte kunnat samarbeta alls och lever märkligt bittert och argt.
Sett i efterhand skulle vi gjort slut där för länge sedan, hon bar konstigheter inom sig. Men jag ångrar ju verkligen inte våra barn...
Så illa som jag fick det behöver det ju inte bli. Prata ut om hur ni ser på detta och om ni vill liknande saker framöver. Annars skiljs som goda vänner. Ingen ska tvingas och man måste inte välja barn och familj som livs-val...
Lycka till!
