Ångrar ni er?

Du behöver inte tycka synd om barnen. Vad hade ni att välja på; separera och leva lyckliga på varsina håll, eller låta barnen växa upp i en dysfunktionell familj?

Nej, absolut inte. Jag mår så otroligt mycket bättre av att leva ensam än med barnens pappa. Höll ut alldeles för länge.

Däremot så saknar jag att vara två, ha hus och leva som en vanlig familj istället för som ensamstående i lägenhet. Jag önskar att jag fick ha mina barn hos mig alltid istället för varannan vecka. Men ångra skilsmässan gör jag inte alls.

Vi var ingen dysfunktionell familj. Faktiskt.

Men det fanns ingen attraktion. Inget samliv mellan oss. Ingen längtan.

Nej jag har aldrig ångrat det. Borde skilt oss mkt tidigare.

Däremot kan jag sakna min bästa vän, att ligga sked och mysa ihop och saker som att dela upplevelser/skratt ihop med någon, men inte med mitt ex. Förhoppningsvis finner jag en ny vän att dela detta med i framtiden.

Det ekonomiska och hantera vardag och boende mm själv är så mycket enklare än innan, där saknar jag verkligen inte att vara 2.

Prioriteringarna är annorlunda nu. Jag är mer nykter i mitt sätt att se på livet. Ska jag leva ihop med någon igen så ska gnistan, viljan o kärleken få styra och inte något ?spel för galleriet? på hur det borde vara enligt samhällets normer.

Det här kunde varit mina ord!!!

Ja. Barnen blev fruktansvärt lidande. Därför flyttade vi ihop igen och bestämde oss för att det inte finns något annat alternativ än att lösa allt. Och det beslutet har jag aldrig ångrat.

Jag ångrar mig inte! 
Det jag saknar från mitt förhållande är att ha någon att göra saker med. (promenad, semester osv)
Resten saknar jag inte.
Det jag saknar i mitt liv nu är mest vardagsnärhet, att ha en vän som alltid finns där, sex, osv. Samt någon att hitta på saker med.

Vad var det som gjorde att barnen blev så lidande tror du och vilken ålder hade de?

Hur vet du att de var en dysfunktionell familj?

Många skiljer sig i dagens Sverige utan att de är dysfunktionella , det räcker att de inte är jättekära/tända på varandra.

Och du kan inte mena allvar att alla som separerar är garanterat lyckliga resten av sina liv.

Vissa blir kanske lyckliga som singlar eller i nya förhållanden , medan andra hamnar i flera olyckliga förhållanden eller förblir olyckliga singlar.

Vissa får fungerande bonusfamiljer medan andra barn råkar ut för hemska bonusföräldrar också.

Omöjligt att avgöra i förhand hur blir man / ens barn lyckliga.

Barnen var 3-14 år och drabbades på olika sätt. Otrygghet och deppighet över att familjen splittrats och jag flyttat till en mindre lägenhet. De mådde alla dåligt, men visade de på olika sätt. Efter att vi flyttat samman blev det bättre, men ena barnet har fortdarande idag efter flera år ångest över att vi ska skilja oss igen.

Nej, jag ångrar mig inte ett dugg. Det var det enda alternativet för mig. Jag älskade inte min man längre, och vi var inte ens vänner.