Tycker ni synd om er själva?

Jag måste bara fråga... Vad är grejen? Jag har varit ensamstående nu i tre år. Jag har jämt och ständigt fått höra hur synd det är om mig som är ensamstående. Så om det är på BVC, jobb, vänner, frisör etc. Jag har aldrigt nämt något om att mitt liv som ensamstående skulle varit jobbigare än någon annans men ändå kommer folk där och säger saker som;

"Det är jobbigt nu i förkylningstider, men tänk då Emily, hon är ju ensamstående.. Stackare."

"Är du ensamstående? OJ! Måste vara så tufft! Jag kan inte ens ta hand om barnen när min man jobbar borta på helgerna"

"Hur gör du när du handlar?"

"Oj, kan tänka mig att du har dålig ekonomi"

Och som pricken över i:et får man en beklagande klapp på axeln, och en beklagande blick.

Jag kanske är den enda i världen som inte tycker det är tufft att vara ensam. Visst, man sköter ju allt själv men jag ser inte det som något negativt. Jag tyckte det var betydligt jobbigare att bo med någon där man förväntade sig hjälp men inte fick det. Efter tre år av dessa kommentarerna har jag börjat svara tillbaka på ett kanske lite snäsigare sätt, mest för att folk tycker synd om mig när det inte ens är det.

Hur känner ni? Har ni också fått denna typen av kommentarer? Och tycker ni det är synd om er som är ensamstående? Jag vill tillägga att jag förstår att för vissa ensamstående föräldrar ÄR det TUFFT, och ekonominbiten ÄR jobbig, det har den varit för mig med. Och jag har också haft tuffa perioder. Så jag har absolut förståelse för att man som ensamstående ibland tappar ork (vilket de flesta föräldrarna nog gör ibland). Men tycker ni verkligen det är _synd_ om oss?