Barnlängtan hos partner

Jag får några tankar när jag läser ditt inlägg. Till att börja med så tycker jag absolut inte du ska gå igenom en graviditet om du känner som du gör. Både graviditeten i sig kan vara väldigt påfrestande både psykiskt och fysiskt. Och redan där börjar ofta sömnen bli störd av flera olika anledningar. Sen är det en riktigt stor omställning att bli förälder. Och som du beskriver så försvinner mycket av ens frihet för en lång tid framöver. Man kan känna sig oerhört låst innan allt faller på plats. Pratar mycket ur egen erfarenhet här. Men även här är ju alla olika.

Din förlossningsrädsla kan du diskutera med barnmorskan. Det finns andra alternativ om man absolut inte vågar gå igenom en vaginal förlossning. Och en annan tanke om ni skaffar barn framöver är att ni kan välja flaskmatning. Det gör att din man har möjlighet att vara mer delaktig från start. Vi har flaskmatat båda våra barn och har därmed kunnat fördela matningen mellan oss och turas om med att gå upp på nätterna osv.

Fundera på hur och när du kan se dig själv bilda familj. Dela sedan dessa tankarna med din man så kanske han kan se på det på ett annat sätt. Då kan han kanske se din bild i huvudet lite lättare. Eftersom han är så ivrig kan det hjälpa att se ett mål längre fram så att säga. Hoppas det löser sig!

Du ska absolut inte stressa in i något som du inte vill och inte är redo för, absolut inte. Samtidigt måste din partners barnlängtan respekteras.
Det är inte rättvist mot honom att "förhala" eller skjuta på ett beslut där han förmodligen är i ett läge där han vill vara med dig och bara går och väntar på att du ska säga GO!
Att lägga korten på bordet, förklara hur du mår och hur du känner och tala om att du faktiskt inte vet när du kommer vilja (om du ens kommer att vilja) är kanske det bästa? Även om det är svårt?

Jag har inte erfarenhet av din situation, däremot det omvända. Jag önskade extremt mycket att vi skulle ge vårt första barn ett syskon. Min man var inte alls intresserad av det utan tyckte att det var bra som det var.
Eftersom jag inte ville tjata eller gå runt och ständigt må dåligt så satte vi upp deadlines på intervaller om ett halvår ungefär. Så att jag kunde släppa det och han fick tid att tänka. Sen pratade vi igenom det och så tog vi ytterligare paus. Till slut hade det dock gått fyra år och jag började få svårt att hantera detta limbo som jag befann mig i så då tog vi stöd av en terapeut. Inte för att hen kunde säga att någon hade rätt och den andre hade fel, för det går ju inte i den här frågan. 
Men vi båda fick tala om hur vi kände, varför vi kände som vi kände, föreställa oss att vara i den andras skor, göra punkter för  och emot osv.
Efter ytterligare en tid började min man ändra sig och vi har nu två barn.

Och då kan jag lägga till att TROTS att jag levt med min längtan i många många år och verkligen ville ha en till bebis så är det tufft att ha småbarn. Sömnen tex påverkas ju inte bara i början. Utan efter 1,5-2 år börjar man jobba, barnet kan fortfarande ha vakenperioder eller sova dåligt = man sover dåligt själv och ska ändå prestera på jobbet. Egentiden är i princip obefintlig, det är samma för oss båda. Men vi har tagit detta beslut och är 100% med på det båda två så vi har liksom bara fått pausa vissa saker för en tid. Och att det är ett medvetet beslut gör att jag kan hantera det bättre. Det kommer att ändras så småningom.