Nu är det vi! Eller?

I flera år har jag och en viss person haft ett väldigt starkt band. För fyra år sedan så föll jag för första gången för honom. Just då så ville inte livet att vi skulle ha något (han hade en relation så det tog slut redan innan det börjat) men vi hade sedan tidigare en vänskapsrelation och det bestod. Åren gick och jag träffade någon annan och vice verse. För ett år sedan sågs vi igen och då var vi båda singlar men tänkte att det där tåget (kärlek och romans) hade gått och blåst över och vi var bästa vänner. Vi har alltid pratat och stöttat varandra som vänner under tiden. Inga konstigheter alls. Jag kan med lätthet säga att det är den viktigaste personen för mig, min bästa vän helt enkelt. Vi är vänner mad varandras familjer och har blivit viktiga för varandra på alla sätt osv. Våra gemensamma vänner och familj undrar om vi inte borde sattsa på att utforska relationen när vi båda är singlar. Men jag har varit för rätt för att mista vänskapsrelationen och dessutom är vi så otroligt lika. Vi har haft vår fling x3 och det blir liksom inte mer än så. Hellre lever jag ensam och har en nära vänskap som är viktig och ömsesidig.

Trodde jag.

Guess what?!

För ett år sedan small det till. Så in i helvete. I hans kök en vardagskväll efter att vi käkat middag med kompisar, jag hade stannat kvar vi vi hade snackat om våran gemensamma historia och hur dråpligt det varit. Jag mindes våran första kyss, en katastrof eftersom han hade partner (visste inte det då) och vi blev påkomna direkt. De separerade och vi hade en kort fling och jag var så himla kär. Men tilliten var skadad efter att han undanhålligt att han hade partner och vi hade mycket med våra jobb och vi beslutade oss för att vara vänner. Jag säger att han alltid kommer att vara speciell för mig och att jag verkligen var stormförälskad. Där och då så säger han halvt på skoj och lite torrt "Men du har ju så himla tydliga preferenser, vi hade ändå inte varit kompatibla i längden. Jag är för tråkig för dig som är en sån där BDSM-person." Well, jag har haft en del vildare relationer och tycker om maktspeloch att vara lite kreativ i sänghalmen. Det här triggade mig så klart och barnslig som jag är så trycker jag upp honom mot en vägg och kysser honom girigt. Vi har sedan helt fantastiskt sex. Bättre än någonsin och jag undrar om han har ändrat uppfattning om hurvida vi är kompatibla. Det har han. Jag inser att jag aldrig kommer att glömma bort hur fantastisk han är och var. Det var ett år sedan nu. Jag har varit väldigt tydlig med att jag inte vill ha någon halvrelation. Jag har vägrat att kallas flickvän. Antingen är vi ett par eller så får det vara. Den här gången så får han bestämma sig, antingen så förlovar vi oss och erkänner att monogramin (som jag inte trott skulle fungera för mig öht förr helt plötsligt är the shit) eller så är vi vänner och inget annat. Han säger att han vill leva med mig men han vill ha en flickvän och successivt fortsätta med att utveckla relationen. Jag vill antingen vara helt fri eller sattsa. Just nu veckopendlar vi mer än 60 mil för att kunna ses på helgerna. Jag vill ha ett liv med vardag tillsammans, det samma säger han att han vill. Vad är då problemet? Jo det är ju det där med de lättavfärdade flickvänsepitetet. Jag känner ett sådant motstånd. Jag vill inte vara hans nya flickvän. Jag vill vara hans framtida fru. Punkt. Jag vill inte ha en pojkvän som närmar sig 50, jag vill ha en man eller festman. Speciellt eftersom vi haft en historia och jag tycker att vi passerat det stadiet. Vad ska jag göra?