Xet förstör

Kan det hjälpa att pappan sover i sovrummet med dem ett tag för att se om dottern blir lugnare å tryggare av det, för att sedan successivt flytta över till eran säng igen när dottern sover bättre? Tänker om det ändå står en tom säng i sovrummet då barnen delar.

Kan vara svårt att få mamman att ändra. Hon är förmodligen nöjd med sin lösning. Även om de såklart är det bästa att göra samma. Vet inte hur samarbetsvillig mamman är men det kan ju vara värt att prata med henne om situationen. Berätta att den yngsta dottern sover bra i egen säng och att det kanske är dags att dom får egna sängar. Hon kanske inte alls tycker motsatsen?

Det spelar faktiskt ingen större roll vad mamman gör, barn lär sig väldigt tidigt att det kan gälla olika regler på olika platser, t ex fsk vs hemma men i det här fallet i två olika hem.

Pappan ska fortsätta göra som han känner är bäst när det kommer till sovandet.

Angående att mamman är mycket mer tillåtande kan man inte göra något åt, barnen får helt enkelt tycka att pappa är "dum". En förälders roll är inte att vara omtyckt av sitt barn, krasst sett, en förälder ska fostra sina barn i första hand.

Det han däremot ska göra är att prata med barnet om att han blir ledsen att bli kallad för dum. Det är ok för barnet att uttrycka att de blir ledsen för att de inte får saker, att de jättegärna hade velat ha eller göra något, men det är inte ok att kalla pappa elaka ord för den sakens skull, eftersom han då blir ledsen.

Tack för svar. Mamman är ingen idé att prata med. Han ligger alltid kvar i sängen tills hon somnat om..men hjälper föga . problemet är att om hon väl vaknat så kan hon inte somna om utan att han ligger bredvid.så då skriker hon istället tills han kommer.

Tack för svar. Mamman är ingen idé att prata med. Han ligger alltid kvar i sängen tills hon somnat om..men hjälper föga . problemet är att om hon väl vaknat så kan hon inte somna om utan att han ligger bredvid.så då skriker hon istället tills han kommer.

Tack för svar. Mamman är ingen idé att prata med. Han ligger alltid kvar i sängen tills hon somnat om..men hjälper föga . problemet är att om hon väl vaknat så kan hon inte somna om utan att han ligger bredvid.så då skriker hon istället tills han kommer.

Tack för svar. Mamman är ingen idé att prata med. Han ligger alltid kvar i sängen tills hon somnat om..men hjälper föga . problemet är att om hon väl vaknat så kan hon inte somna om utan att han ligger bredvid.så då skriker hon istället tills han kommer.

Jösses förlåt för alla svar. Appen buggade

Jag tänkte att han ligger där hela natten en period. Inte nödvändigtvis i samma säng utan i säng jämte. När hon vaknar och vet att han är i rummet kanske hon kan somna om själv? Med tiden kanske hon inte ens vaknar och han kan byta sovrum igen.

Bor ni ihop?

Varför kan inte dottern få komma in och sova med er om hon vaknar mitt i natten? Varför måste hon prompt sova i sin säng hela natten när hon inte är mogen för det just nu. Hon är 6 år, det händer sjukt mycket i utvecklingen och kroppen i den åldern.

Jag har två sexåringar själv. Den ene sover hela nätter i sin säng, den andre kommer och lägger sig i vår säng nån gång mellan 12 och 5 (vi går upp 6 på vardagar). Han behöver den närheten fortfarande och har inte tid att tanka närhet innan läggdags så självklart får han komma och sova i vår säng då. 

Om en av er vuxna inte kan sova med ett barn i sängen, då får pappan ha en madrass bredvid dotterns säng eller lägga sig bredvid och sova resten av natten där helt enkelt. 

Varför göra en elefant av en fjäder och sen skylla allt på mamman?

Jag tycker också att du ska släppa på behovet av att ena barnet sover i egen säng. Att barnet vaknar på natten och ropar låter inte så bra. Som andra har skrivit så är sexåringar känsliga (och ofta rätt jobbiga om du frågar mig). Min egen bonusson sov varje natt med sin pappa då han var 6-8 år ca. Dom sov i gästrummet eller i pojkens rum. Numera är han nio år och någon natt i halvåret vill han fortfarande sova med sin pappa. Irriterande, visst, men knappast ett megaproblem enligt mig. Exet har över huvud taget inget med detta att göra enligt mig.

Väldigt många(de flesta(?)) små barn som vaknar på natten kan inte somna om själv utan behöver sin förälder. Helt standard att behöva gå in till barnet på natten. Skaffa en monitor med högtalare så att barnet inte behöver skrika för att han ska höra. Om barnet just nu behöver extra närhet så har det inte alls nödvändigtvis ha något med mammans sätt att göra. Varför inte tvärtom? Mammans sätt fungerar, barnet verkar inte moget att sova själv och uttrycker själv detsamma även genom att denne vaknar på natten, varför inte då följa mamman?

Vi vill inte att hon ska sova i hans säng för att hon är jäkligt smart och märker hon en gång att det fungerar att gråta så kommer hon köra på det. Är extremt trotsig och testar honom på olika grejer nu. Nu går det , men när jag flyttar in så får vi helt enkelt inte plats alla tre heller , och då kommer även den yngsta följa med såklart för han vill ju sova bredvid henne. Så blir man plötsligt fyra istället i en 105 säng

Så du menar att hon medvetet väljer att vakna mitt i natten och vara ledsen för att manipulera din sambo?

Ni kanske får hitta en alternativ plan redan nu med sängproblemet efter de allra flesta små barn (framförallt så små som 4) kommer att vilja(behöva) sova med föräldern till och från i olika perioder.

Kanske skaffa en bredare säng?

Eller en extra madrass som din sambo kan sova på inne i barnens rum?

Och om jag förstår det rätt så sover hon faktiskt i sin säng just nu? Men hon kan inte somna om själv utan vill att pappa ska komma och natta om om hon vaknar? Det låter isf väldigt normalt

"Vi" eller "jag"? Skaffa en större säng istället. Två vuxna får fasen inte heller plats i en 105-säng. 

Åter igen. Hon gör det inte för att jävlas! Hon gör det för att hon behöver extra trygghet! Tillfredsställ hennes behov av trygghet även nattetid så kommer ni märka att det kommer att det blir färre och färre uppvak och skrik.

Mina tvillingar (snart 6,5 år) vet att man behöver inte skrika och gråta utan de är välkomna om de önskar och därmed så märker man inte ens när de smyger upp i sängen. Den ene har slutat komma på natten, den andre har fortfarande det behovet. De delar rum och väcker inte varandra när de tassar iväg.

Det är ju inte som att hon kommer att komma tills hon flyttar hemifrån på natten till pappas (och din) säng.

Så små barn kan gott få sova hos mamma och pappa, barn har så olika behov och om den äldre behöver det så behövs det. 

Om inte pappan förstår det så är det lite synd om barnet. 

Jag hade också ett barn som sov jätteenkelt själv och ett som inte gjorde det. Man får bara härda ut, man vill inte skapa otrygga barn bara för att man själv vill sova med sin nya partner. 

Här har du en historia som kan ge dig lite perspektiv, kanske: 
Min nya mans ex gjorde likadant, sov med barnen men här var skillnaden att hon gjorde det ända upp på mellanstadiet! Det tyckte varken jag eller pappan var så bra.
Ena barnet kom ofta och la sig hos oss om hon vaknade på natten. De somnade i sina egna sängar men självklart var det helt ok om de vaknade på natten, att de kom till oss när de var ca 6 år. Vi visste inte att mamman fortsatt så här, de somnade alltid i hennes säng med tv:n på. Vi förstod efter ett tag att detta fortsatt och det var inte för barnens skull utan för att mamman hade ett sånt behov av att ha barnen nära sig. 
När barnet som ofta kom mitt i natten, var ca 10 år så pratade pappan till slut med dottern och då kom det här med med tv:n och mammas säng fram. Hon sa att det var så tyst i sitt eget rum. Pappan sa för det första att det inte är så bra att somna till tv:n kanske, att man vänjer sig vid det + att kanske var hon stor nog nu att sova i sin egen säng hela natten? Det tog bara ett par dagar så slutade hon sova både hos mamman och komma till oss på nätterna. Vi tror att hon kan ha insett att hennes kompisar aldrig sov hos sina föräldrar. 
Dottern hade sagt till sin mamma att hon inte ville sova i hennes säng längre och kort därefter skaffade mamman nya sängar till båda barnen så troligen insåg mamman att de faktiskt var så stora nu och inte hade behov av att somna ihop med henne. 

Vi hade alltså mitt bonusbarn i sängen ända upp till 10-årsåldern, ett par nätter varannan vecka. Det i sig var inget problem för mig, jag älskar barnen som om de är mina egna, men det var just att hon hunnit bli så gammal att vi kände att något behövde göras, för hennes egen skull.