Barn i familjehem mår väl kanske inte sämre av just familjehemmet eller separationen, utan också av anledningen till att de inte kunde bo hemma.
Ofta finns ju en historia av rätt lång tid med bristande omvårdnad, misshandel, osäkerhet och ibland värre innan barnet omhändertas, som barnets biologiska föräldrar är ansvariga för. Barnet bär ju med sig upplevelser och trauman och ärr, och har i många fall inte fått den normala stimulans och träning i livet som behövs för att kunna må bra längre fram - de biologiska föräldrarna har ofta misslyckats lära barnet hur man tar hand om sig själv, om strategier för att klara motgångar, hur man är en bra vän och så vidare.
En bebis har ju inte hunnit behandlas tokigt så länge, så den har andra förutsättningar att utvecklas i ett tryggt sammanhang. Å andra sidan är det ju också fullt normalt och logiskt att barn som omhändertagits någon gång drabbas av funderingar kring varför de biologiska föräldrarna inte mäktade med, om sitt egete arv och ursprung, tankar på hur livet kunde blivit och så. Men hade bebisen stannat kvar och vuxit upp med föräldrar som inte klarat sitt uppdrag, så hade den troligen mått betydligt sämre.
