Förhållande till bonusbarn

Har varit bonuspappa i över 10 år men mitt tålamod börjar ta slut. Bonusbarnen är tonåringar. Vi har också gemensamma barn som är betydligt yngre. Bonusbarnen är hos oss hela tiden bortsett från enstaka veckor på loven. Vår relation har varit bra genom åren, men tyvärr försämrats med tiden. Min fru har alltid velat att jag ska behandla dem som mina egna men det går bara inte. Jag irriterar mig på alla småfel de gör, att de inte hjälper till och kostar pengar. Visst de är lata och krävande men mest som tonåringar är, men jag tenderar att se det negativa i allt de gör. Vi bråkar inte mycket men när vi gör det tenderar jag att säga saker jag sen ångrar. Jag är mest rädd att mina tankegångar lyser igenom. Jag räknar tiden tills de flyttar hemifrån och tiden tills de inte kommer följa med på semester. Jag brottas mellan att ställa krav och vara så engagerad som jag är med mina egna barn men ibland så känns det lättast att bara låta dem sitta framför datorerna och laga deras mat och tvätta etc helt utan motkrav. På senare tid har det bara varit min fru som fått ta striderna med de stora grabbarna för jag orkar inte.

Du ska så klart behandla dem rättvist men ingen kan tvinga dig att älska dem för den sakens skull. Det innebär att du ska kunna ställa samma krav på bonusbarnen som dina egna, t ex att de gör sin egen tvätt eller så blir det inte rent. Detta ska man förmedla med ett lugn för det finns ingen anledning att hetsa upp sig.

Ge ungdomarna två valmöjligheter, du måste vara ok med båda valen. T ex antingen tvättar de själva eller så har de inga rena kläder, från exemplet ovan. Antingen hjälper de till med hushållet eller så får de inte någon månadspeng eftersom ni vuxna måste ta deras börda. Du kan säkert komma på saker själv MEN det måste vara naturliga konsekvenser som blir en följd av deras val. Man kan t ex inte säga att en person som inte tar ut soporna blir utan middag, eftersom de två inte är relaterade öht.

Förhållande till bonusbarn

INNEHÅLL