Ebjkpg

Äldre 4 Jan 17:26

10 svar

Han vill ha barn sen.. jag NU

Hej!

Jag har en sån otrolig barnlängtan, trodde inte att man kunde känns såhär starkt. Min kille däremot, han vet att han vill ha barn men han vill skaffa nytt jobb och känna sig klar med livet. Han är medveten om att det inte riktigt funkar så, att man aldrig blir klar. Men han är bara inte redo nu.

Hur gjorde ni när ni var på olika plan med er sambo? Vet att man inte ska stressa eller tvinga dom, blir bara motsatt effekt. Men hur lugnade ni er själva? För att klara av väntan! De flesta av våra vänner har barn eller är gravida nu vilket jag är

Så glad för. Men känner mig också väldigt avundsjuk och ledsen.

Vill inte ha tips om att lämna honom, det tänker jag inte göra. Vill bara ha tips på hur man kan göra väntan enklare!

Zebran89

Äldre 4 Jan 20:59

#1

Ebjkpg skrev 2020-01-04 17:26:32 följande:

Hej!

Jag har en sån otrolig barnlängtan, trodde inte att man kunde känns såhär starkt. Min kille däremot, han vet att han vill ha barn men han vill skaffa nytt jobb och känna sig klar med livet. Han är medveten om att det inte riktigt funkar så, att man aldrig blir klar. Men han är bara inte redo nu.

Hur gjorde ni när ni var på olika plan med er sambo? Vet att man inte ska stressa eller tvinga dom, blir bara motsatt effekt. Men hur lugnade ni er själva? För att klara av väntan! De flesta av våra vänner har barn eller är gravida nu vilket jag är

Så glad för. Men känner mig också väldigt avundsjuk och ledsen.

Vill inte ha tips om att lämna honom, det tänker jag inte göra. Vill bara ha tips på hur man kan göra väntan enklare!

Jag har varit i exakt din sits. Har varit tillsammans med min kille i 14 år, och velat ha barn seriöst i säkert 7 av dessa år. Medan han velat vänta.. O vänta.. O vänta.

I perioder har det varit riktigt jobbigt. Men att lämna honom fanns aldrig på min karta.

Jag har tagit upp det då och då, när längtan blivit för stor.. Vi har pratat om det. Jag har gråtit. Han har gråtit. Det har varit tufft dessa gånger. Men sen har jag lyckats släppa det i flera månader, kanske halvår, närmare år ibland. Jag har haft andra intressen på sidan av som jag sysselsatt mig med och tänkt att jag får köra med det istället tills han är redo.

Nu är vi äntligen gravida med vårat första barn, men hade han fått välja 100% hade han inte varit redo än.. Haha. Han sa det själv till mig, "du hade rätt, jag skulle nog aldrig ha blivit redo egentligen.."

Vi kom alltså överrens om att börja försöka. Men han fick släppa på sitt, jag ställde en hel del krav och satte ner foten rejält. Ställde nästan ett ultimatum. Kände att jag hade nått min väntan-gräns efter alla dessa år.

Hoppas det ordnar sig för er! Jag sa iaf att jag vägrade få mitt första barn efter 30 års ålder. Jag är 28 nu, och det kan ju ta 1-2 år att bli med barn om man har otur.

Anonym (53)

Äldre 4 Jan 23:09

#2

Verkar som många här på FL är tillsammans med partners som inte vill ha barn "just nu". O efter några år så inser dem att männen aldrig ville ha barn alls.

Hur gamla är ni?

Om du har tiden o viljan att vänta ut honom så gör det. Annars kan du alltid lämna o hitta nån som är redo

Zebran89

Äldre 4 Jan 23:16

#3

Anonym (53) skrev 2020-01-04 23:09:23 följande:

Verkar som många här på FL är tillsammans med partners som inte vill ha barn "just nu". O efter några år så inser dem att männen aldrig ville ha barn alls.

Hur gamla är ni?

Om du har tiden o viljan att vänta ut honom så gör det. Annars kan du alltid lämna o hitta nån som är redo

Men alltså vad är detta för svar ens?! Är det konstigt med en människa som vill vänta med att skaffa barn tycker du?

Hon skrev ju att hon ej ville ha förslag på att lämna honom, ändå ger du det? Hon ville ha tips på hur hon kan hantera längtan, men du verkar ha missat det?

Och vadå efter några år inser dom att mannen inte alls ville, vad grundar du ens det på?! Vem säger så?

Ebjkpg

Äldre 4 Jan 23:55

#4

Jag vet till 100% att han vill ha barn, annars hade jag inte stannat kvar. Vi pratat ofta om våra framtida barn osv. För 1 år sen klarade han inte av att prata om det, han blev stressad då. Men nu är det ofta han som pratar om framtiden. Han sa även för ett tag sedan att han börjar värmas upp för tanken att bli pappa. Men inte just nu. Och det respekterar jag!

Vi är 23 respektive 26, så vi har lång tid kvar innan det ens behöver kännas stressigt att hinna skaffa barn om man nu kan!

Makintoch

Äldre 5 Jan 09:48

#5

Jag lider med dig TS, vet exakt hur det känns! Jag berättade hur jag kände för min sambo och vi satte ett preliminärt datum för när vi skulle börja försöka. Med löfte från min sida att jag inte skulle bli arg om han ändrade sig eller inte kände redo när vi väl var där. Sambon behövde lite tid att tänka på saken och förbereda sig mentalt och jag mådde bättre av att vi hade en plan, ovissheten var outhärdlig. Han sa också att han förmodligen aldrig hade kommit till den punkten att han själv sa "nu kör vi, jag är redo!". Tror vi satte ett datum ett år fram i tiden. När det hade gått ett år pratade vi om det och då sa han att vi skulle sluta med preventivmedel och "händer det så händer det". Fyra månader senare var jag gravid. Idag har jag en fantastiskt treåring och är gravid med andra barnet.

Ebjkpg

Äldre 5 Jan 10:30

#6

Makintoch skrev 2020-01-05 09:48:04 följande:

Jag lider med dig TS, vet exakt hur det känns! Jag berättade hur jag kände för min sambo och vi satte ett preliminärt datum för när vi skulle börja försöka. Med löfte från min sida att jag inte skulle bli arg om han ändrade sig eller inte kände redo när vi väl var där. Sambon behövde lite tid att tänka på saken och förbereda sig mentalt och jag mådde bättre av att vi hade en plan, ovissheten var outhärdlig. Han sa också att han förmodligen aldrig hade kommit till den punkten att han själv sa "nu kör vi, jag är redo!". Tror vi satte ett datum ett år fram i tiden. När det hade gått ett år pratade vi om det och då sa han att vi skulle sluta med preventivmedel och "händer det så händer det". Fyra månader senare var jag gravid. Idag har jag en fantastiskt treåring och är gravid med andra barnet.

Grattis till era snart 2 barn :)

Men när ni satte ett preliminärt datum, hur tog du upp det? Och fick honom att känna sig okej med den planen? Jag blir också galen av ovissheten, men han kan verkligen inte säga nör han tror att han ska bli redo. Och jag könner mest att man borde väl ha en känsla om det handlar om 1 eller 10år. Men att sätts ett datum lät bra tycker jag! Ska försöka prata med honom om det, vet inte hur bara!

Lilant

Äldre 5 Jan 15:15

#7

Vi råkade bli gravida ändå trotts att vi hade skydd å då ändrade han sig, blev mycket bättre så här allting har fallit på plats

Makintoch

Äldre 12 Jan 09:41

#8

Ebjkpg skrev 2020-01-05 10:30:12 följande:

Grattis till era snart 2 barn :)

Men när ni satte ett preliminärt datum, hur tog du upp det? Och fick honom att känna sig okej med den planen? Jag blir också galen av ovissheten, men han kan verkligen inte säga nör han tror att han ska bli redo. Och jag könner mest att man borde väl ha en känsla om det handlar om 1 eller 10år. Men att sätts ett datum lät bra tycker jag! Ska försöka prata med honom om det, vet inte hur bara!

Han visste om att jag hade stark barnlängtan så det kom inte som en chock. Jag sa att jag behövde prata med honom, berättade hur jag mådde och att det var ovissheten som var allra jobbigast. Han var väldigt förstående. När det hade gått ett år tog jag upp det igen och då sa han "vi är ju 27 år, har vidarutbildat oss, har fast anställning och hus så det är väl rimligt att skaffa barn". Inte särskilt romantiskt men jag blev överlycklig! Min sambo har alltid varit rädd för förändring så jag har fått pusha för sådant och i efterhand säger han alltid att jag hade rätt :p Han är världens bästa pappa och gör allt för vår dotter. Så ibland handlar det inte om att män inte är redo, bara att de är rädda för förändringen. Lycka till!

Ebjkpg

Äldre 12 Jan 14:10

#9

Makintoch skrev 2020-01-12 09:41:57 följande:

Han visste om att jag hade stark barnlängtan så det kom inte som en chock. Jag sa att jag behövde prata med honom, berättade hur jag mådde och att det var ovissheten som var allra jobbigast. Han var väldigt förstående. När det hade gått ett år tog jag upp det igen och då sa han "vi är ju 27 år, har vidarutbildat oss, har fast anställning och hus så det är väl rimligt att skaffa barn". Inte särskilt romantiskt men jag blev överlycklig! Min sambo har alltid varit rädd för förändring så jag har fått pusha för sådant och i efterhand säger han alltid att jag hade rätt :p Han är världens bästa pappa och gör allt för vår dotter. Så ibland handlar det inte om att män inte är redo, bara att de är rädda för förändringen. Lycka till!

Men wow vilket bra svar! Jag ska ge honom till efter sommaren att få ta allt i din egen takt. Efter det ska jag sätta mig mer med honom och lägga fram det på samma sätt som du gjorde. Jag har inte kunnat sätta ord på mina känslor när jag pratat med honom, men ovissheten du skrev om är ju exakt det jag känner. Det är så frustrerande att veta att han vill ha barn men inte veta NÄR det kommer ske. :)

kolsyrade

Äldre 12 Jan 15:49

#10

Jag har haft stor barnlängtan i flera år, och under det senaste året har det eskalerat. Har tagit upp det med jämna mellanrum med mannen, som velat skjuta det framför sig länge. Men plötsligt en dag i våras sa han att vi börjar i april nästa år. Minns inte om det var att jag "krävde" att få ett datum eller om det bara mognat hos honom. Väntan sedan dess har känts evighetslång men nu börjar det ju faktiskt närma sig. Jag tror att han har behövt den här tiden för att känna sig tillfreds och "redo". Och jag har behövt ha ett datum för att det inte ska kännas så hopplöst. Så precis som de ovan tycker jag verkligen att ni borde hitta ett datum.

I mitt fall har det också varit viktigt att respektera att han inte vill ännu, oavsett hur svårt det känts. För jag vill inte ha ett barn med någon som inte vill, barnet förtjänar bättre än så och även min man. Har pratat och tjatat en del, men försöker verkligen hålla mig ifrån det. När jag har tagit upp något har jag också varit tydlig med att säga att jag respekterar hans vilja men att min längtan är i princip djurisk.

Med det sagt, det har inte varit lätt! Inte för någon av oss. Vi är i 30-årsåldern båda två, han ett par år äldre än mig.

Han vill ha barn sen.. jag NU

INNEHÅLL