Min fru är svartsjuk/kontrollerande och isolerande

Hej alla!

Jag måste se om fler är/har varit i samma situation för jag blir knäpp.

Jag är 28 år gammal med mer livserfarenhet än jag själv vill ha.

I andras ögon har jag fått höra att jag är väldigt omtänksam, hjälpsam, snäll, empatisk, tålmodig och jag uppfattar mig själv så också.

2010 träffade jag en tjej, 2 år äldre än mig själv och allt var härligt men med vissa skumma händelser som jag återkommer till.

Min fru är kontrollerande, isolerande, skenhelig, humör svängningar mm.

I början fick hon ibland konstiga kraftiga utbrott riktade mot min personlighet, jag är för snäll och hjälpsam mot dom jag tycker om, jag borde bara tycka om henne...???!! När vi träffades hade jag flera års blandmissbruk och olika kriminella påhitt för att få in pengar vilket jag aldrig skulle ge mig i nu igen och som jag tycker är skönt, att ha lämnat det meningslösa slappa livet. Hon tycker dock att jag ska vara arg, må dåligt initu för att visa ilska och attityd mot helt oskyldiga människor helt utan anledning vilket jag varken vill eller skulle kunna göra i opåverkad tillstånd, hon vill ha en "bad Boy" som hon kallar det..När jag vägrar bli nåt annat jag inte vill längre blir det oftast ord som tönt, patetiskt osv, Är inte det konstigt? jag ska inte krama om någon annan än henne, vare sig det är en bror långt ifrån eller en mor på en morsdag för då blir det hemska meningslösa diskussioner.

Ett exempel är min bästa vän som jag knappt pratar med längre, då jag inte kan svara när han ringer mig utan att få 100 följdfrågor efter samtalet från min fru som dessutom blir arg om jag inte kommer ihåg vartenda ord som sades under samtalet.

Vi kan inte bjuda hem bekanta då man aldrig vet vilket humör hon är på, när någon bekant från min sida knackar på har det hänt flera gånger att hon inte ens låtsas om det, ligger kvar i soffan istället för att sätta sig och ja jag vet inte säga hej iallafall hör väl till vanligt folkvett. en diskussion om en förskolepedofil med min mor, så sa hon att "det är föräldrarnas egna fel om barnen blir våldtagna". Min fru är inte av denna uppfattning vilket jag är säker på då vi har egna barn, hon gav detta svar endast för att söka konflikt med kvinnan som varit längst i mitt liv och bara vill henne och oss väl.

På kalas är hon väldigt, väldigt kall/snäsig mot kvinnor från min sida tex syster mor kusiner vänner, med ett väldigt tydligt kroppsspråk och nonchalanta ögon.

Är hennes sida med är hon dock nästan fanatisk med stora ögon hög röst och engagerade diskussioner som gör dom flesta obekväma och frågande.

Hon letar alltid fel på min sida av familjen, alltid något att gnälla på medan hennes är flackfri och jag förstår verkligen inte vitsen med att vara så jävla bitter och gnällig för ingenting hela tiden. Under varje samtal pratar hon väldigt högt för att hon ska höras, likadant på träffar både i jobb och privat. Varje gång hon pratar med sin mamma gnäller hon över att vi inte har några pengar, vi är inga miljonärer men vi klarar oss mer än väl så det förstår jag inte heller.

Hon handlar saker och "köper" barnen hela tiden för dyra pengar istället för att hitta på roliga saker tillsammans. Jag har sagt sen barnen var små att det är inte bra att ge allt dom vill ha ordagrant HELA TIDEN NÄRSOM för deras egna skull samt omgivningen då det oftast inte blir någon trevlig individ. Jag har fått skapa ett sparande där jag kan ta pengar till diverse saker som bilen, lagningar på huset etc för skulle jag säga att vi behöver lägga lite på tex taket så skulle hon få ett utbrott, även om det så är akut.

Jag och barnen får oftast åka själva på äventyr med båt eller fyrhjulingar ut i skogen med grill och korv etc då hon oftast pluggar just då enligt henne, men varje gång vi kommit hem ligger hon och tittar på reality serier under hela dagen.

Barnen får det dock mycket roligare då hon alltid lyckas skapa en tråkig stämning vilket känns hemskt att säga.

Ibland när hon tar sin escitalopram rätt så kan hon få iaf en bra vecka fast sedan återgå till sitt demoniska jag.

Jag gör allt i min makt för att våra barn ska slippa höra och se detta och det har jag lyckats bra med men detta kan inte vara hållbart.

Alla andra ger mig beröm för projekt och tycker verkligen om mig som person, men hon kan aldrig visa mig uppskattning för något jag gjort på gården och i huset med ombyggen och diverse. Hennes sida får dock uppmuntring, vilket dom även får av mig då jag genuint tycker om dom.

Jag har mina brister jag men absolut inte i denna omfattning, jag gör allt jag kan för att hålla ihop familjen mem jag börjar tappa greppet. Är det någon med samma situation?