Första IVF-försöket - ge mig hopp!

Jag är snart 40 år och går igenom min första IVF-behandling tillsammans med min sambo. Vi gjorde utredning i somras efter att ha försökt blir gravida naturligt i nästan ett år. Utredningen visade inga fel, mer än att mitt AMH-värde var lågt, 2.7 och sedan har jag ju inte åldern på min sida heller. Min sambo är några år yngre och hans spermaprov såg jättebra ut, de var både många och snabba.

Det beslöts att jag skulle göra långa protokollet så jag tog nässpray i två veckor för nedreglering innan vi började med Gonal-F, 375ie, så verkligen en hög dos. Igår var det dags för första VUL, en vecka efter vi påbörjat hormonbehandling. Det såg inte positivt ut, jag hade 2, kanske 3 äggblåsor som inte var så stora heller (8ish mm). Läkaren (som jag tidigare inte mött) började prata om äggdonation och att det kanske inte ens är lönt att göra äggplock nästa vecka. Jag blev väldigt ledsen och var inte alls beredd på detta. Nog för att jag förberett mig för att det kanske tar några försök innan det går, men att jag inte ens skulle få genomföra ett endaste försök kändes så snopet! Läkaren var väldigt kall och rationell, fick lite löpande band känsla av honom. Han tyckte dock att vi skulle fortsätta med sprutorna och jag fick ett nytt VUL på måndag nästa vecka (så om ytterligare 5 dagar). Helst ska man tydligen ha minst tre äggblåsor för att göra ett äggplock, så min förhoppning är att det tar sig tills måndag. Det konstiga är att jag inte alls har haft symptom av sprutorna, förrän nu efteråt när det sedan igår molar i nedre regionen, lite som mens eller ägglossning. Kan detta vara ett tecken på att det händer saker där med blåsorna? Eller är det bara vanlig ägglossning (som jag ska ha enligt min vanliga cykel), kan man ens ha ägglossningskänningar när man håller på med detta? Så många frågor...

I övrigt är jag normalviktig, regelbunden mens, ägglossning, icke rökare och allt det där. Vid ett VUL nyligen så fanns det misstanke om lätt endometrios, därav långa protokollet. Har dock inga symptom av detta.

Finns det någon som har hoppfulla berättelser att dela där ni varit med om liknande situation så vore jag så himla tacksam. Detta tar upp min tankeverksamhet fullständigt och är väldigt jobbigt :(

Kram på er <3