Ny relation där partnern har barn, hur gör man?

Jag var den som hade barn i vårt fall. Vi gjorde så att min sambo kom in som en polare först. När han var hos oss fokuserade vi bara på barnen. Hade skoj ihop osv. Byggde därifrån.

Mina barn har aldrig trott att min sambo ska bli deras pappa... Barn är kloka ;)

Var deras kompis, gå till lekplatsen, bygg med Lego, läs en bok osv.

Du och barnen gör roliga saker tillsammans och låt pappan sätta regler, skälla om läxor, packa ryggsäcken osv.

Jag tänker att barn har ofta många vuxna omkring dem som tar hand om dem - mormor/morfar, andra släktingar, förskolepersonal mf.l. De är fullt kapabla att se skillnad på olika människor som har olika roller. 

Jag är inte särskilt svartsjuk av mig och tycker bara det är bra att mina barn gillar sin pappas nya tjej. Det blir lite vad man gör det till, man får en personlig relation till varje barn som hänger mycket på personkemi.

Vår yngsta kille är fem. När han är hos pappa är det mest pappan som tar hand om honom. När han är hemma hos mig däremot tar min nya kille ibland duschning och sagoläsning.  

Mellantjejen är nio, hon har en ganska nära relation till "bonusmamman" (som är vår före detta barnflicka och i ålder mer som en storasyster)...

Utöver att varje relation är unik tror jag man får sätta sig och dra praktiska gränser. Hur mycket ansvar ska du ta i hemmet? Mat, tvätt, städning är inte så komplicerade, men badning/toabesök, hämtning och lämning, läggning, VAB, gå upp på natten om de vaknar är saker där ansvaret till större del bör ligga på den biologiska föräldern. Kramas och hjälpa till med ytterkläder kan man alltid göra.

Om du har din roll klar för dig själv och är konsekvent kommer det att bli tydligt för alla. Gå inte in för hårt utan låt det växa fram. Och framförallt - om barnens pappa plötsligt får för sig att du är en extramamma och lämpar över allt på dig så måste du bromsa direkt. Det mår man sällan bra av. 

Det är absolut inte lätt

Du ska vara en kompis ja... men samtidigt måste du kunna sätta gränser

men mest beror det nog på hur din kille är, är han duktig på attt sätta gränser och har en normal syn på uppfostran och gränser för barn går det fin fint.

om han är lite mer laid back så kan det bli ett rent helvete för alla har sina rosaskimmrande glasögon på sig från början men efter ett tag börjar man se med ett klart filter och då är det inte alltid en lika trevlig syn man ser.

risken då är att det är du som blir tjattjärringen som bryr sig och lägger sig i allt och du ska inte ens bry dig för att det är inte dina barn, men stå ut med dom måste du.

va du än gör så tappa inte dig själv