Hur förhålla sig till 15-årig dotter som mår dåligt
Tänkte det kunde vara skönt att få lite reflektioner på detta. Så här ser situationen ut:
Har en 15 årig dotter som plötsligt en dag, sa till att hon ville ha hjälp med att komma och prata med nån kurator. Blev förstås jättejobbigt att plötsligt veta att hon mår dåligt. Inget jag konkret varit medveten om.Självklart så hjälpte jag henne att boka tid hos kuratorbokade på Ungdomsmottagningen. Jag kände att det var väldigt starkt av henne och jag blev väldigt glad och stolt att överhuvudtaget bad om hjälp! Det berömde jag henne för! Satt i bilen och hade väldigt begränsat med tid just då, men jag frågade om det var ngt speciellt som hänt, men näe det var det inte. Sen efter några få dagar fick hon samtalstiden och den dagen, skjutsade henne därifrån och tillbaks till skolan då, så passade jag på att fråga liksom hur dåligt hon mår och jag har ju lärt mig att man ska fråga om det är så att de tänker på att inte vilja leva. Så jag frågade det och svaret blev att hon har sådana tankar!! Och...det är väl bland det jobbigaste man som förälder kan få höra av sina barn, väldigt jobbigt!!. Men jag berömde hon igen för att våga säga det också. Och hon hade ju sagt det hos kuratorn också då, så nu väntar vi på tid på BUP, har fått tid inom ca 2 v, så det var ju bra det inte var längre väntan.
Vår vardag ser ut så härför oss. Vi är en familj på 4 personer hemmaboendes; min man, jag hon och hennes storebror. Det jag har märkt de senaste kanske veckorna är att hon sett ut som hon gråtit ibland, men jag har inte direkt då frågat om hur hon mår. I övrigt vet vi ju att hon är stressad av skolan, hon har höga egna krav på sig (plus det klasiska från samhället o sociala medier som hon ju tar på sigdå också). Och även stressen utav att nu stå inför att måsta välja gymnasium, trots att hon inte har en aning om vad hon vill göra o inte heller tycker det låter kul med de gymnasium som finns. Detta vet vi sen tidigare. Annars har hon ridning som intresse, rider, ett par tre gånger i veckan. Har kanske märkt lite att hon verkat som det ibland är lite jobbigt att ta sig för just detta intresse nu på slutet. I övrigt nog mest tolkat som hon har lite av typiskt tonårshumör, glad ena stunden, men ganska tyst andra stunden. Och mycket på sitt rum också, med telefonen och datorn då.
Men till lite funderingar. Jag känner det är så svårt med avvägningen i detta. Avvägning mellan hur mkt man skall lägga sig i och försöka få henne att prata och så. Kontra att inte gräva eller försöka kräva att hon ska prata och mer låta henne få vila tillsammans med oss istället, utan att känna hon måste prestera genom att för oss sätta ord på vad hon känner. Den vägningen tycker jag är svår. Hur skulle ni tänka här?
Min inställning är ju att försöka göra allt jag kan för henne, att praktiskt finnas närvarande för henne, ev hjälpa till med lite planering av skoluppgifter, försöka få med henne på något roligt (om det går), att peppa och stödja i det med mkt läxor o prov. Hjälpa henne att kanske inte få för sena kvällar, försöka se till så hon äter o så. Men också att försöka säga en del saker jag tänker och kanske har lärt mig är bra att få höra i en situation som hennes. Och naturligtvis fråga om det är ngt jag/ vi kan hjälpa till med eller ngt hon tycker hon behöver. Och få henne att förstå att vi finns för henne när helst hon kan tänkas behöva oss, vare sig det är natt eller dag eller skol/jobbdag eller annat.
Men det svåra tycker jag är ju att det ju är vardag som kommer o går (hon är ju i skola och fungerar på dagarna) man kan ju inte jämt prata eller så. Hon behöver ju förstås ha vanliga dagar i detta också, det är ju också viktigt. Men jag tror jag i det, känner en rätt stark rädsla för vad som kan pågå däri henne. Om vi inte märkt att hon kan gått o haft funderingar på att ev inte vilja leva, att då inte veta hur de tankarna hos henne är eller förändras eller försvinner eller kommer o går, DET är väldigt läskigt!
Hur hanterar man det?
Som det är just nu, anser både jag o min man att hon, vad vi kan tycka, faktiskt verkar gladare. Jag har inte sett på henne att hon gråtit och hon är med oss lite mer och skrattar mer. Jag vet ju inte vidden, som sagt, av hennes mörkaste tankar, men jag tänker att, bara att hon fått berätta att hon inte mår bra, att bara det gör att det känns lite lättare. Att ngn annan vet. Att hon inte känner sig fullt ut så ensam i det nu. (även om vi inte varje dag pratar om det hela) Och att hon vet att hon faktiskt har samtal inbokat.
Hon säger att "alla mår dåligt" och jag tänker det är lätt också att dras med i sånt, om det är mkt sånt omkring sig. Inte så lätt att hantera som tonåring. Får ju för mig att om hon själv nu tycker det är ok igen (OM det skulle vara så) , så lär hon nog säkert vilja avblåsa fortsatta samtal. Men det skulle inte kännas tryggt. Samtidigt som jag förstår att det ju är jobbigt att komma till BUP och måsta prata.
Men jag undrar ju om detta kan vara klart för denna gång, kan det vara så kort ibland?
Har ni erfarenhet som förälder till en tonårstjej som mår dåligt?