Min man och våra djur

Jag är väldigt djurkär och har alltid varit! Förstår att dina marsvin är viktiga för dig och vet hur mycket man kan älska sina djur!

Men jag tror att du behöver förstå att långt ifrån alla känner så för djur, särskilt smådjur i bur.

Det som jag har krävt av mina pojkvänner och sambosar genom åren har varit att de accepterat mitt djurintresse. Vill inte höra något gnäll om spån, oljud, lukt eller hår.. Men har också varit noga med att det är MITT intresse och att de inte behöver dela det.

Killarna har varit olika intresserade med har fått köpa läget med mina djur om de ville vara med mig.

Tror att din man inte är särskilt intresserad av marsvinen och har aldrig varit det, inte på samma sätt som du! Men däremot så tänker han logiskt kring att det är bättre med marsvin än med hamster pga att de lever mycket längre. Han älskar dig och viaccepterar ditt intresse med djuren, men han delar det inte.

[quote=80009539][quote-nick]Ful Anka skrev 2019-11-04 12:20:20 följande:[/quote-nick]Vilken underbar trolltråd, helt fantastisk. Precis så ser jag de flesta "problemtrådar" på det här forumet.

[/

Jag är seriös och har du inget att tillföra så ber jag dig lämna tråden.

Då tycker jag du ska ringa Landstinget och få någon att prata med.

Du har rätt i det du säger! Det jag funderar över är: har jag rätt att kräva/önska att han ska bidra ekonomiskt till hö, veterinär och andra utgifter? Kan jag kräva/önska att han ska hjälpa till med städningen och annat? Hur har du och din kille/ex delat upp det?

Det är marsvin..... Jag förstår din syn fullkomligt, har själv två marsvin. Men inte tusan är det så värst mycket jobb. Inget värt att diskutera alls över. Hö är ju ingen större kostnad. Veterinär kan ni absolut dela på.

Men du måste inse att han inte ser på djuren som du. Tycker om våra marsvin men inte tusan älskar jag dem. Och den dagen de dör kommer jag inte gråta.

Jag hör dig men delar inte riktigt din bild.

Men din sambo kanske gör?

Hej hopp!

Jag och min man har varit ihop i snart 11 år. Jag har haft möss och hamstrar i över 15 år. När vår hamster gick bort för några år sedan och jag ville skaffa en ny, då ville min man att jag skulle skaffa marsvin för att de blir äldre så vi skaffade två marsvin.

Det är ganska mycket jobb med våra pojkar. De sprätter ut mycket hö och skitar ner, jag städar varje vecka, klipper klor, tvättar dem osv. När vi ska köpa hö måste vi åka ca 45min enkel väg ut till en stor butik med billigt bra hö. Det är tidskrävande men värt det.

Oftast är det jag som får sköta om allt med marsvinen, min man hjälper motvilligt till ibland. När de måste åka till veterinären får jag betala ALLT, trots att han tjänar dubbelt så mycket. Idag är mitt marsvin inne och opererar bort ett pungbråck och jag är ledig, hemma och storstädar och ska hämta vårt marsvin på djursjukhuset i eftermiddag.

Jag ber min man åka förbi butiken och köpa hö på vägen hem. Efter lite diskussion säger han att om han fick bestämma så skulle han göra sig av med våra marsvin.

Jag fick en chock. Jag trodde att min man älskade våra marsvin lika mycket som jag gör. Jag frågade om han skulle bli glad när vårt väldigt gamla marsvin går bort och får till svävande svar att ?det skulle väl vara tråkigt? men inte mer än så. Min man skulle alltså göra sig av med marsvinen om han fick välja. För mig tyder det på att han knappast tycker om dem och för mig är det en big deal, så känns det just nu. Det var ju min man som ville att vi skulle skaffa marsvin? Han säger att han ville skaffa det för min skull men att han saknar friheten, att inte ha djur alls. Det kan jag förstå men han gjorde mig så ledsen idag när han sa så.

Om vårt marsvins operation går fel idag, då kommer min man troligtvis rycka på axlarna och inte bry sig. Jag vet inte om jag kan acceptera det. Jag vill ha en man som bryr sig men han är så känslokall eller likgiltig ibland.

Jag har adhd och är väldigt känslig som person. Överdriver jag rejält eller är det rimligt alls att känna som jag gör? Hur tänker ni?

Det låter som att du sett det som era marsvin iom att han föreslog att det skulle vara marsvin. Han däremot verkar ha sett det som dina marsvin och verkar inte varit minsta engagerad varken emotionellt eller ekonomiskt.

Utifrån det du berättar låter det inte så chockerande att han inte riktigt bryr sig om djuren och till med tänker att det ska bli skönt när de dör så att ni inte är uppbundna av de längre. Kanske behöver du bara tid att låta allt sjunka in?

Vi har pratat igenom det. Jag tror jag överreagerade något. Jag är tacksam för er syn på saken!