Hej!
Kommer inte med supermycket solsken men en hel del igenkänning och förståelse.
Vi försökte 1 år själva utan resultat, sen sökte vi hjälp och utredningen hittade ingen förklaring annat än att jag har lite svag ägglossning, får inte så höga progesteronvärden efteråt. Vi fick prova letrozol 4 gånger som fungerade sisådär, nån gång inte och nån gång att det gav ägglossning enligt proverna men ingen graviditet. Så bestämdes det att vi skulle gå vidare med IVF. Och i väntan på det skulle vi pausa med letrozol. Vi hade väl sex typ en gång den månaden och döm om vår förvåning när vi fick ett positivt test... Vi som inte kunde på 17 månader ens med stimulering, så gick det då, total chock. Och det gick några veckor, jag började få symtom men vågade inte riktigt tro på det förrän vi gjorde ett tidigt vaginalt ultraljud i vecka 7, där fanns en liten böna med ett hjärta som slog och vi var sååå lyckliga. 4 dagar senare fick jag missfall... Det här var i mars.
Remissen för IVF var fortfarande aktuell så vi blev kallade till information redan i april. Och eftersom tiden bara går och man blir inte yngre körde vi vår första IVF-behandling i maj med hyffsat resultat. Ett embryo återfördes dag 3 som inte fäste, men 3 andra kunde frysas ner som blastocyster och såg jättefina ut. Efter sommaruppehållet gjorde en frysåterföring i augusti som fungerade, så just nu är vi gravida. Nästa vecka är det dags för tidigt ultraljud.
Att gå igenom ofrivillig barnlöshet är det absolut svåraste jag någonsin gått igenom, och än är vi inte ute på andra sidan. Jag har varit arg, frusterad, ledsen, avundsjuk. Jag har kastats mellan hopp och förtvivlan alldeles för länge och det känns som att mitt liv stannade upp för 25 månader sedan när vi började försöka, just för att känslan varit att vi inte kommit någonstans. Att vi sedan blev gravida och jag/min kropp inte kunde behålla det lilla livet, det var för mycket... Ilska mot livet. Mot min kropp som inte kan. Det är så fruktansvärt tungt att bära. Men. Vi har sagt att vi inte ska ge upp förrän vi provat allt. Och här är vi idag. Gravida igen. Och fullständigt livrädda för att samma sak ska hända igen. Men, en dag i taget...
