Vad gör man med en helt oregerlig tonåring

Oj vad jag känner igen mig!! Jag har nu facit, min dotter är vuxen, och hittade väl hjärnan runt 20. Hon lade in samma hjärna i garderoben runt 15 och där låg den i typ 5 år.

Fortsätt kämpa! Fortsätt tjata. När hon blir stor kommer poletten trilla ner, och ditt tjatande och gnatande och din oro, kommer hon begripa. Men lägger du av och skiter i det hela så kommer hon känna sig sviken. Barn behöver ramar även om de inte följer dom. Mellan dig och mig: det kommer förhoppningsvis inte hända några livsfarliga grejer trots hennes sätt att vara nu. 

Utegångsförbud vad gäller festen:  hur bor ni? Kan hon klättra ut genom fönstret? Eller räcker det med att du sätter dig framför ytterdörren och spärrar vägen?  Hon kommer bli vansinnig - men det är nu. Snart är hon tacksam för det. 
Tala om för henne att det är jätteviktigt att hon berättar var hon är. Hon kommer säga att det skiter hon i. Då får du berätta att det händer att ungdomar råkar illa ut och försvinner. Då är det bra om polisen åtminstone har en hint om vart hon sågs sist och var hon förväntades vara. 

Kräv inte att hon skall umgås med er. Ni är bara perifera små planeter runt henne. Det går över om några år. Men nu är ni bara en trygg plats att landa, men umgås med er? Nä. Låt henne komma till er om hon har lust. Bry er om henne, men tjata inte om att "jag saknar dig". Utan istället "vi vill ha dig med - det blir roligare då". Vill hon fortfarande inte? Gör trevligt för resten av familjen - så får hon joina om hon känner för det. Utan att det blir "åh, vad roligt att du vill vara med oss!". Då blir det pinsamt för henne och hon känner sig utanför. 

Nå - lite goda råd bara. Take it or leave it. Och du - det BLIR bättre. Tonårstjejer är det svåraste som finns. 

Tack för svar. Känns ju lite hoppfullt men väldigt långt kvar ????

Vet inte riktigt hur jag ska orka utan att gå under helt.

Har varit utbränd i jobbet för många år sen och börjar känna igen tecknen. Bara att det här ?jobbet? kan man ju inte sjukskriva sig ifrån.

När det gäller festen eller att dra hemifrån så finns det både fönster och flera dörrar där hon kan dra, tyvärr.

Vet inte hur mycket vi ska försöka förbjuda nu utan att vi tappar henne helt...

En tonårs tjej alltså, som alla andra. De brukar lugna ner sig i 20 årsåldern och bli mindre själviska och mera empatiska och mognare. Just nu vill hon definitivt inte ha med familjen att göra utan vill slå sig fri. Vilket är fullt naturligt.
Kan du inte skratta lite åt att hon är som hon är nu då? Det hade jag gjort och har gjort tidigare.

Önskar jag kunde känna så :-/

Jag ser bara alla av hennes gamla klasskamrater som är iväg och gör trevliga utflykter och semestrar med sina familjer. Jag önskar så att vi också kunde få ha en dela v det...

Har en äldre dotter också som inte betett sig i närheten av det här.

Är dessutom rätt orolig då jag vet att det figurerar en del annat än bara alkohol och cigaretter. Sömnbrist under småbarnsåren är inget om man jämför med det vi går igenom just nu. Kan man spola fram några år?

Dessto mer du pushar dessto mer motstånd kommer du få

Ja det är det jag är rädd för. :-/ Samtidigt känner jag att hon inte kan bete sig hur som helst utan att det blir konsekvenser av hennes handlande.

Vill hitta någon balans som vi båda känner oss ok med.

Vet bara inte hur när det inte går att föra en diskussion med henne

Jag har en dotter på 18 år.
Hon har mycket vilja och ett hett temperament när det vill sig så.

Jag har satt extremt tydliga regler för vad som är ok och inte.
Hon får klä sig som hon vill, smink tidigt, vara ute med vänner och göra saker.
Om hon inte sköter skola, uppför sig som man ska, tar ansvar hemma och är hemma i tid mm får det konsekvenser som inga pengar, inga resor, inga nya kläder, utegångsförbud, sedan är det bara att stå pall och hålla det man "hotat med" så det verkligen blir konsekvenser som känns.

Sedan måste barn få vara barn och utforska världen, det gör alla, men man måste ha roligt med sina barn, de måste också känna att de kan komma till sina föräldrar om det är ngt. på tok.

Jag hade ett belöningssystem,tex. när hon gick ut 9:an med bra betyg, inget skolk och klagomål från lärare etc. fick hon inreda och bo i en av flyglarna under sommarlovet och ha vänner som fick sova över ibland.

Efter ha skött det som blev det mer och mer att hon bodde själv där och visade att hon klarade av det, det var rent fint, skolan sköttes galant.

När hon sedan gick över gränsen så fick hon konsekvens, ingen resa/pengar till vad det kunde nu vara, och som sagt man måste vara konsekvent och inte ge vika. 

När jag var i tonåren, så avskydde jag trevliga familjesammankomster, det var pest. Jag gjorde allt för att slippa, arbetade hellre under sportlovet än reste med mina föräldrar på en skidresa.
Min lediga tid tillbringade jag hellre med min mormor.

Du får nog acceptera att din dotter är som hon är, släppa drömbilden om mysiga semesterdagar hela familjen.
Jag är rätt säker på att om du släpper dessa förväntningar och ser din dotter som hon är som person, inte den du vill att hon ska vara, så slipper hon känna pressen och en del konflikter kommer med all sannolikhet försvinna. Självklart, erbjud henne att följa med, men se det som ett erbjudande, vill hon inte, skippa sura och besvikna miner och sluta inte erbjuda. Som min far gärna sa "en dag kanske du säger ja"

Det kanske låter som att jag tjatar och tvingar henne men det har jag slutat med. Påpekar ibland att jag gärna vill att hon kommer hem till middagen så vi får se att hon lever nån gång ibland. Vill ändå försöka få henne att veta att vi gärna vill vara med henne ibland även om hon mest tycker vi är jobbiga och elaka (oftast utan någon större anledning). Jag har nog ändå accepterat att hon helst hänger med kompisar 24/7... vägrar dock betala utemat mm för vi har faktiskt mat på bordet hemma som är gratis för henne.

Drömbilden med mysiga familjeutflykter lever mest i mitt huvud men försöker såklart få med henne när vi gör något.

Det är väl det här med att rymma hemifrån, röka och dricka. Jag kan ju liksom inte bara rycka på axlarna och tycka att det är ok för det är så hon är?

Du får välja dina strider helt enkelt. Frågan är varför hon rymmer hemifrån och festar om. Av henne kommer du inte få något svar, men kolla av med hennes vänners föräldrar
Det kan vara en tonårsrevolt, det kan vara att hon inte mår bra, det kan vara att hon har hamnat i fel gäng.

Du ska absolut inte rycka på axlarna. Du ska försöka hala in henne då och då - fortsätta påpeka vilka regler ni har. Att inte betala för  utemat är ju självklart eftersom du faktiskt serverar middag hemma. Däremot - om hon totaltrotsar dig och inte kommer hem när du sagt: dra in på förmåner. Ställ inte för höga krav. Se till att hon håller ordning på sitt rum så det inte bildas ohyra och skit. Hon skall sköta skola och läsa läxor. Ramar måste ungar ha. Även om de skiter i dom. Och jag minns oron. Fy fan vad jobbigt det var. Men nånstans runt 20 börjar polletten trilla ner. Så försök bara hålla de värsta avarterna från dörren. Röker hon? Ok, hon kan sluta sen. Dricker hon?  Kommer hon hem berusad? Totalt utegångsförbud. Går inte utegångsförbudet att hålla eftersom hon smiter? Där är det svårt, men du har åtminstone låtit henne veta att du tar ditt ansvar som förälder. Och DET är viktigt. 

Viktigt är att mötas. Säga hej när man kommer och hej då när man går. Även om hon inte svarar eller om hon surar. En snabb kram om man kommer åt. Även om hon protesterar och grinar illa och skjuter dig ifrån sig. Tvinga dig på henne lite ibland - men väldigt försiktigt. 

Allt detta kommer hon komma ihåg när hon är vuxen. Du lägger grunden för det nu - även om du bara får spott och spe tillbaka i nuläget.

Hon rymmer väl från sina idioter till föräldrar som aldrig låter henne göra någonting (vilket är en väldig överdrift, har nog varit lite för snälla är jag rädd...) Lite rädd att det är enblandning av revolt, fel gäng och mående

Hon har problem med sitt mående och har tidigare varit deprimerad och bara suttit hemma och inte gjort något. När det äntligen släppte lite och hon tog emot lite hjälp så var vi så glada att hon äntligen gick ut bland folk igen och träffade kompisar.

Man vill ju bara att de ska må bra men inte hamna helt fel.

Tack, <3 jag känner att jag är lite på samma linje som du även om mina krav av olika anledningar kanske är lite lägre ställda....

För bara några år sedan var jag precis som din dotter; jag var alltid ute med kompisar eller på mitt extrajobb och avskydde att vara hemma. För mig berodde det till stor del på att det var mycket konflikter hemma mellan mina föräldrar och mig. Jag kände att så fort jag var hemma skulle mina föräldrar bråka eller tjata på mig om någonting vilket gjorde att jag hellre var ute. Är det kanske så hos dig? Kan din dotter vara hemma med familjen utan att ni tjatar på henne eller börjar bråka om hennes beteende?

Lite så är det säkert, är så svårt att undvika helt tyvärr Vi har pratat om det många gånger och jag försöker verkligen att vi ska sitta och bara ha det lugnt och trevligt när hon väl sitter med oss.
Tyvärr blir det ju lätt så att det alltid kommer upp något som man irriterat sig på då när man faktiskt ser henne och lyckas sitta ner och prata en stund. Typ som påpeka en så självklar sak att man kanske faktiskt kan ställa in smör och mackor och ta undan efter sig när man ätit (blir en del om hon haft kompisar hemma också). Det är lite tråkigt när man kommer hem och ska börja med middagen och man inte ens ser diskbänken....  
Kanske småsaker i allt det andra men som sagt så är det inte ok att hon beter sig hur som helst men det ska vara ok för oss andra att bara acceptera. Det är aldrig hennes fel utan hon hade ju tänkt göra det men vi kom hem för tidigt eller hon fick lov att åka iväg och fixa något viktigare... Finns alltid någon konstig anledning men aldrig att hon gör fel.
Jag brukar dock försöka poängtera positiva saker också och bara njuta av de stunder då vi faktiskt har det trevligt med varandra.

Får man fråga om det lugnat sig mellan dig och dina föräldrar?

Du kommer fixa det, du är starkare än vad du tror och det kommer gå över. Du gör det bra och en del av mammarollen är att göra fel i våra tonåringars ögon

Ska försöka beskriva min strategi som oftast funkar ganska bra på min tjej, dock vill jag bara säga att det finns dagar jag bara tjuter, känner mig som sämsta mamman ever och bara vill slita mitt hår. Mycket för att min strategi kräver lugn och tålamod vilket inte är mina starka sidor.

1. Jag pratar aldrig egenskaper eller kritiserar dessa utan fokuserar på beteende. För att dottern ska känna sig accepterad för den hon är men förstå att ett visst beteende ger reaktioner från andra. Jag försöker vara observant och förstärka de positiva beteenden jag ser. Kan vara en så banal sak som att jag säger till henne att jag blev glad av att ställde in tallriken i maskinen. Ska jag kritisera något jag upplever negativt så börjar jag alltid med - min upplevelse är....

Försöker hålla en 5-1 regel för mig själv, 5 positiva innan jag påpekar ett negativt beteende.

2. Minimerar förbud och pratar konsekvenser. Får jag tex frågan när hon ska vara hemma svarar jag med vad tycker du är lämpligt? Är tiden helt orimlig ex pga av skola dagen efter fortsätter jag med - tror du att du fixar skolan om du bara sover 4 timmar, får jag ett ja då kan jag dra upp ett exempel från tidigare - kommer du ihåg när....., hur mådde du då? Och så håller vi på tills vi kommit fram till ett gemensam beslut. Känner min tjej att hon är delaktig i dom besluten som gäller henne så är hon mer benägen att hålla dom. Skulle hon inte hålla det så sätter jag sällan in något förbud utan använder det istället som argument nästa gång. Det här kör jag med fester, alkohol, semestrar, konserter, piercingar typ allt.

(När min dotter kom hem och hade rökt sa jag - du som är så smart och förnuftig, tycker du att rökning är en bra ide? Fick en lång utläggning om hälsorisker och sen några kassa argument varför det var en bra ide varpå jag frågade - men vad tycker du är bäst för din hälsa? Nu har hon bestämt sig för att inte röka mer)

3. Motprestationer -ska du få göra detta så vill jag att...

Ex: Vi har haft lite middagsproblem, nu brukar jag säga till henne - maten är klar om 20 min, jag vill gärna att du äter med oss idag. Ibland kommer hon och ibland kan hon säga att hon är trött och vill vara själv och fråga om hon kan få äta på sitt rum. Då svarar jag - ok men då kan vi väll bestämma att vi äter ihop imorgon? Och det har funkat, hon är i tid och försvinner inte upp eller ut.

4. Sannoliksprincipen. Min dotter tycker jag tjatar och det gör jag, hur tråkigt är det inte att upprepa samma sak om och om igen om klädhögar, disk, strumpor överallt utan något resultat. Men när jag kör med sannolikhet brukar jag få ett resultat

- du jag undrar bara hur stor sannolikhet är det att du städar ditt rum innan söndag?

- jag såg en klädhög i badrummet, hur stor är sannolikheten att du plockar undan den?

Det kan ju hända att hon faktiskt svarar att det är typ 10% sannolikhet på klädhögen i badrummet och då säger jag att jag tror det är 95% sannolikhet att jag tar bort den, nästa gång jag frågar om samma klädhög är hon uppe i 45% sannolikhet bara för att hon är väldigt medveten om att jag gjorde det sist.

Det är min väg i kaoset, kanske hittar du något i det som kan funka för er del. Lycka till!!

Styrkekram

Jättebra råd från 17 års mamma. 
Jag ville bara poängtera hur viktigt det är att hitta de positiva interaktionerna - helst varje dag. Intressera dig för det hon är intresserad av - de böcker hon läser, de filmer hon gillar, den musik hon lyssnar på, hennes fritidsintressen ... Ta in en kopp te och en kaka på hennes rum och prata om trevliga saker 5 minuter - det räcker. Visa henne ett roligt youtube-klipp. Prata smink och kläder om är det hon gillar. Skjutsa eller följ henne dit hon ska så att ni kan prata på vägen. 
När barnen är mindre räcker det med ett varmt leende och en stor kram för att få dem att känna sig bra och hemma. Tonåringar är lite taggigare.