Ni med fler än 1 barn - Hur jobbigt/stressigt är det jämfört med att ha 1 barn?

Nu hade ju jag barn som föddes friska och utan handikapp, och det var egentligen inga större problem med dem när de var små.

1 barn var jättejobbigt. En stor omställning!
2 barn var ännu jobbigare. Det kändes ofta som att jag inte räckte till, och så fort den yngste kom ur babystadiet, så började de slåss jämt.
3 barn gick hur bra som helst. De äldsta började leka och slutade slåss, och babyn var det inget nytt med. Jag kunde ju det där.

Sedan blev det lättare för varje barn. Men - när jag fick 3:e barnet gjorde jag ett val. Med en man som sällan var hemma, så orkade jag inte med både jobb och 3 småbarn. Jag valde att stanna hemma efter föräldraledigheten, och tack vare det vågade jag även skaffa fler barn.

Det finns ju dom som inte orkar med  1 eller 2 barn utan låter förskolan uppfostra dom.Skaffa bara de barn ni orkar med och är villiga att satsa på.

Jag känner att 1 barn var 1 barn. 2 barn är typ som 47 barn!

Och jag var enbarnsmamma i över 11 år så jag tycker att jag faktiskt kan jämföra litegrann.

Med ett barn är man alltid fler vuxna, man kan dela upp vardagen på ett annat sätt. Nu med två barn som har olika behov på heeeelt olika nivåer (pga åldersskillnaden) så är jag alltid "för lite" känns det som och räcker inte till. Med ett barn kunde jag resa bort en helg =pappan fick fritid eller så lallade jag runt hemma medan de var på bandy. Nu med två st så måste antingen en förälder ha hand om båda eller så får man ta varsin.

Jag ångrar inte min lilla sladdis,men ja... det känns verkligen som Familjen AB vissa veckor.

1 jätteenkelt

2 jobbigt men hanterbart. En förälder per barn

3 joobbigt. Alltid för få vuxna.

Skaffar man barn då ska man mäkta med dem. Inte lämna över dom till förskolan max antal timmar för att man inte orkar med dem. Då är det bättre att stanna efter 1-2 barn och ändå känna att man orkar och hinner med.

Ett barn, då var vi två vuxna men han var borta mycket.

Två barn, då var jag ensamstående och förblev det hela deras uppväxt. (Vi skilde oss innan barn 2 föddes.)

De har haft så mycket roligt med varandra och har än i dag kul ihop (de är runt 20 nu). Medan de lekte kunde jag laga mat, städa, sköta tvätt m.m. När vi bara hade ett barn klängde det på mig på ett helt annat sätt än vad småsyskonet nånsin gjorde.

Ibland kände jag mig otillräcklig, men det tror jag att även sammanboende föräldrar gör. Ibland fick ett barn avstå från en aktivitet för att syskonet hade en annan aktivitet samtidigt. Andra gånger gick det att lösa med hjälp av andra barns föräldrar. Men fördelarna med att mina barn har varandra överväger enormt mot nackdelarna som dessutom bara märktes någon enstaka gång.

Jättestor omställning från noll till ett barn, även en stor omställning att få tvåan. Nu har vi långt mellan barnen, nästan fem år, vilket har varit toppen för oss. I höst väntar vi en sladdis (de stora är nu 12 och 7 år) och jag är glad för åldersskillnaden. Jag hade inte fixat tre småbarn samtidigt, men alla är olika. Våra barn bråkar mycket sällan med varandra och jag tror det beror på att de har sin egen ålder, de konkurrerar inte alls åldersmässigt. Samtidigt har de en väldigt nära och fin relation och berättar ofta för varandra hur mycket de älskar varandra. Love it!

Ett insikt jag fick av en gammal tant (vän till familjen) som födde 9 barn (två dog dock som små) var: Ett barn tar all din tid.

Det här var innan jag själv fick barn så jag frågade vad hon menade för hon hade ju haft många barn men hon skrattade bara och upprepade: Ett barn tar all din tid. (Hon tyckte nog hon var himla klurig... ;) )

Nu har jag bara två barn men jag inser hur väl det stämmer. Har man ett barn så tar det all ens tid. Har man fem barn så tar det också all ens tid (för man har inte mer tid än så). Det handlar bara om ens egen förmåga att prioritera om, prioritera ned och fokusera på det som är viktigt. Det är en enorm skillnad mellan ett och två barn, dels för att man inte längre kan räcka till, men minst lika mycket för att det blir en till relation att förhålla sig till, den mellan barnen.

Börja med ett barn och känn efter därifrån, att du ens kan få ett barn är ett mirakel, så sluta planera som om du går till affären och köper hem barn för du vet aldrig om det kommer att funka till att börja med. 

Nej, efter 4 års försök, väldigt många fertilitetsbehandlingar och 4 missfall så vet jag det bättre än de flesta. Kan du inte hålla dig till frågorna som ställs i trådstarten så kan du låta bli att svara alls.

Grattis till första barnet, med tanke på vad du har gått igenom är jag förvånad att du frågar detta. Lev i nuet, njut av graviditeten och första barnet istället för att hålla på att oroa dig över ett andra, tredje, fjärde barn. Om det sker så sker det, och med din erfarenhet så vet du att det är svårt att planera detta. 

Så här upplevde jag mina barn när dom var små.
Första barnet 100% då allt var nytt.
Andra barnet 70% då jag var mer erfaren.
Men dom två tillsammans var 400%.
Om du förstår vad jag menar.
Det första barnet får ju all uppmärksamhet och tar all tid.
Andra barnet vet man en hel del och man vet ungefär vad man har att vänta.
Dock tillsammans blir det mycket då bägge ofta samtidigt vill ha din uppmärksamhet och tid.
Dvs man ammar eller matar en och då behöver den andra samtidigt hjälp på pottan/toan.
En ramlar samtidigt som en springer iväg.
Men det beror ju förstås hur lång det är mellan barnen. 
Två tätt i ålder kräver mycket när dom är små.
Men alla åldrar kräver olika typ av arrangemang.
Nu är det läxläsning och skjutsning till aktiviteter, kompisar, klara av saker själva osv. 
Sen är det ibland jobbigt med vab, när barnen var små kändes det ibland som att någon alltid var sjuk, nu är dom nästan aldrig sjuka.
Men man vill ju ge bägge barnen tid att göra saker tillsammans och gå på matcher, konserter och annat, speciellt nu på våren har ju alla aktiviteter olika uppvisningar och avslutningar som barnen förstås vill att man ska komma på och många är på eftermiddagar så ofta får man gå tidigare ifrån jobbet.
Våra barn har olika intressen och går på helt olika aktiviteter så vi turas om att följa med men det är också roligt att engagera sig i vissa av aktiviteterna och man lär känna många andra familjer.

Vill ge dig Ts en bamsekram. Det måste ha varit riktigt tuff för er, för 4 år är en lång tid. Och äntligen har ni lyckas. <3

Jag tycker det är jättebra att du funderar och tar ditt föräldraskap på allvar.

Jag har också alltid tänkt att jag ska ha många barn, gärna 4-5 stycken. Men nu när jag har ett barn och genom att bland annat läsa här börjar jag inse att jag personligen inte skulle klara av att ge så många barn allt de behöver. Speciellt tonårstiden tror jag är krävande både tidsmässigt och mentalt om man är engagerad. Själv gick jag ensam genom tonåren med jobbiga skolår och tankar kring mig själv och min kropp. Det är inget jag klandrar mina föräldrar för men själv vill jag vara ett stöd på ett annat sätt än de kunde vara.

Jag tror jag kommer landa på 2-3 barn med minst 3 års mellanrum.

Man måste nog fundera lite vad som är viktigast för en själv. Jag väntar mitt femte barn. Jobbar heltid. Dom äldsta har aktiviteter. Såklart jag inte kan ge alla egentid varje dag. Men hade jag tyckt att det var viktigaste hade jag inte skaffat fler barn.

Jag tror ingen är perfekt förälder. Men tror att dom flesta av oss gör vårt bästa. Egen tid för mig kan vara ett samtal med en kompis medans jag lagar middag. Men jag vill inte ha egentid. Mina barn ger mig och varandra så mycket glädje.

Sen är det såklart att det finns dagar när alla bråkar o allt är fel.

Stort lycka till med bebis

Jag har fyra barn och vet nu med mig att jag skulle stannat vid två älskar mina barn, men jag är helt utslagen varje dag och har haft sömnbrist i snart 10 år. Men så är jag nog extra känslig och behöver mer egentid än andra ( dock får jag ingen egentid).

Känn efter nu med första. Låt det ta i alla fall ett år innan ni försöker med andra. Min äldsta var 5 mån när jag fick reda på att jag var gravid med andra barnet. Inget jag rekommenderar.

Men börja med ett barn och njut så mycket du kan. Grattis till graviditeten

Tycker också nr 1 var enorm stor livsomställning, man kunde inte tänka sig det ens. Nr 2 också men på ett annat sätt, man var trygg i föräldraollen men kände att allt var kaos o man hade ingen tid till nåt. Nr 3 hängde bara med o ingen större förändring från 2. Dessa tre kom dock inom 3,5år, kaos överlag. Med åtta års paus till nr 4 var det njutning av babytiden med en snäll baby, lite svårt att hitta ex semesternöjen som alla gillade. En 3åring gillar ju typ mumin men inte en 14åring. MEEEN, en liten poäng när jag kommit så långt att 3 är vuxna o yngsra 15 som man sällan tänker på när man planerar barn. Hur många har ni RÅD med?? En tonåring KOSTAR o det är inte lite. Då menar jag inte att alla måste ha mcBook, få körkort o senaste modekläderna utan helt normalt tonårsliv. Tål att tänka på vid familjeplaneringen. En barnvagn o blöjor är ingenting mot mobil, hängapåstan, dator, fotbollsutövande och moppe.

Bra synpunkt. Finns det hjärterum så finns det stjärterum och barn kan ärva av varann mm. Men det finns ju så mycket annat som man (många- i alla fall jag) har haft som mål att kunna ge mitt barn. Såsom en aktivitet. Och om då barnet velat gå på streetdance som kostar 1500kr per termin så vill jag kunna ge honom det och inte tvinga honom till innebandy eller scouterna som är gratis.
Och sen inte minst att vab kostar. Det kostar reda pengar men också störningar i vardagen. Vi har delat ansvar hemma så jag tar inte all vab. Men jag tycker det är jättejobbigt att i min yrkesroll behöva ställa in saker som jag bokat in eller ursäkta mig för att gå och hämta ett febrigt barn. 
Och utifrån barnens behov av stöd med aktiviteter, läxor mm så har jag jobbat deltid i perioder. För att finnas där för dem såklart men det har ju inneburit att jag behövt "skala bort" saker på jobbet för att mina arbetsuppgifter ska rymmas inom min arbetstid. Tråkigt när man är en framåt och ambitiös person.

Vill också kunna ta med barnen på resor så småningom. Det har legat på paus nu några år eftersom jag inte anser att det är "semester" att resa med småttingar.

Utöver då allt annat som de kan behöva som regnkläder, bra skor, pulka, mobiltelefon när de blir äldre osv. Jag ska tacka min lyckliga stjärna för att vi har statsmissionen och andra secondhandbutiker nära och framför allt att våra barn aldrig varit noga med kläder. Äldsta som går i sexan nu börjar bry sig mer och mer men han har mer en egen smak, det ska vara ett visst stuk. Och då spelar det ingen roll om vi handlat på Ica Maxi eller Cubus, det behöver inte vara vissa märken.