Dåligt samvete

Jag har precis fått mitt andra barn, det är drygt 20

Månader mellan barnen och tjejen som kom nu senast har varit såååå efterlängtad, men jag har alltid haft en väldigt (kanske överdriven) nära relation till min son, på kvällarna har han sen säkert ett år tillbaka varit beroende av att jag håller om honom och han ligger och håller om mig för att kunna somna. Det har varit jag som gäller hela tiden medan pappa är arbetsnarkoman och har varit väldigt dålig på att hålla sig hemma. Jag är också fruktansvärt beroende av min son, älskar honom över allt annat och har svårt för att åka hemifrån mer än korta stunder då jag vill umgås med honom hela dagarna. Men sen syster kom har han blivit svartsjuk, inte på ett uppenbart sätt men hela hans personlighet är förändrad och han vill trotsa mer, mysa mindre och på något sätt känns han så himla osäker. Hans reaktion när vi kom hem från BB var att han gömde sig för mig och lillasyster bakom pappa och ville inte riktigt komma fram över huvud taget. Jag bara gråter och gråter av dåligt samvete, av separationsångest, av hormoner och en känsla av att ha förstört allt. Det känns inte som att jag är samma person för honom längre och jag har svårt att ta till mig lilla tjejen för att jag är så rädd för att tappa känslan för min son. Så nu har jag även sjukt dåligt samvete gör att jag inte ger henne samma start som jag gav honom, hur jag än vrider och vänder på det får jag dåligt samvete. Pappan är och har varit på jobbet sen dag 1 när vi kom hem från BB, han pratade i telefon - jobbrelaterat- under hela förlossningen som bara varade i ca 5h, så därifrån får jag inget stöd. Min familj har jag flera timmar bort och vänskapen med de flesta dog ut när jag skaffa barn, så jag har dåligt med stöd och människor att prata med, när jag pratar med någon känns de inte som att de förstår att det känns som jag håller på att gå sönder inuti Är det någon som har några kloka råd att ge mig? Hur övervinner man detta jäkla samvetet. Vad ska jag göra med/ för min son för att han ska känna sig lika trygg med mig igen? Är ju helt omöjligt att ge honom lika mycket uppmärksamhet igen, känns vidrigt att det aldrig mer kommer att bli bara jag och han, att han har110% av min uppmärksamhet och kärlek

Hej!

För att trösta dig så är dina tankar normala när man får andra barnet, de flesta får nog ångest över att inte kunna ge sitt första barn lika mycket energi och kärlek som innan. Det är ju faktiskt så det är. Jag tror många känner en sorg över att inte kunna ge första barnet det den är van vid, men successivt vänjer man sig och kärleken till det andra barnet växer starkare och plötsligt känns det inte konstigt längre. Det är ändå en främmande individ som plötsligt ska bli en del av familjen och att man inte känner lika starkt för den nya bebisen som för det äldre barnet första veckorna är naturligt.

Sen reagerar också många barn precis som din son gör, genom att stöta bort mamma eller pappa ett tag, som en naturlig reaktion på förändringen i familjen. Små barn kan inte prata om sina känslor som vi vuxna kan, men de kan visa att de är upprörda genom att avvisa oss vuxna, bli mer arga, ledsna, äta mindre osv. Det är inget konstigt eller farligt, och man får låta dem känna så. Man kan bekräfta deras känsla och säga att man förstår att de är ledsna eller arga.

Det kan vara bra att införa egentid med varje förälder med det äldre barnet varje dag också. Man kan kalla det för något speciellt, kanske ?mamma och barnets namn-tid? och se till att varje dag ta en kvart ungefär där man låter barnet bestämma vad man ska göra och ger det sin fulla uppmärksamhet. Så har vi gjort här hemma när de äldre barnen har reagerat när ett syskon har fötts.

Sen tänker jag att det kanske vore bra för dig att prata med BVC om dina starka känslor? Även om tankarna är helt normala så känns det som att du mår väldigt dåligt över detta och att du kanske behöver hjälp att ta dig ur de negativa känslorna? Man kan ju få en förlossningsdepression och hamna i en negativ spiral med mycket grubblande.

Slutligen försök tänk såhär: Din situation med dåligt samvete för ditt äldre barn är något som alla flerbarnsföräldrar går igenom, och alla människor som får syskon reagerar på något vis. Ditt barn kommer troligen att älska sitt syskon resten av sitt liv, och ha en vän som finns där även när ni föräldrar en dag försvinner. Någon att minnas sin barndom med. Du själv har fått ett barn till som du kommer att älska precis lika mycket som ditt äldre barn. Det är ju egentligen en helt fantastisk situation ni är

i, även om det känns tufft just nu.

Dåligt samvete

INNEHÅLL