Sörjer så hur det blev

Men så du väljer att leva ett så olyckligt liv för att du är rädd för att din släkt ska snacka skit om dig? Tror du inte att du kommer att se tillbaka på ditt liv och ångra det beslutet en dag?

Jag kanske var otydlig. Min familjs tankemönster har byggt in sig i mitt eget, och jag klarar inte att lösgöra mig från känslan av att vara ett misslyckande, patetisk och utan chans till riktig lycka, om jag lämnar honom.

Men jösses skit i andras jävla åsikter. Det är ditt liv det handlar om här.

Varför ska du vara med en man som gör dig så olycklig? Tänk på att det är du och inte dina föräldrar som ska leva med honom. Om du stannar med honom kommer du sörja hela livet, vill du det? Du är inte misslyckad för att du vill skiljas, det är omöjligt att veta hur en människa kan bli ( för jag antar att han inte var sådan när du föll för honom?)

Men nu är det 2000-talet. Du kan inte jämföra nu med hur det var för 50 år sen. Om du hänger fast med den förklaringen så får du (förlåt, men) faktiskt skylla dig själv. Ingen kommer tacka dig för att du stannar kvar. 

Du inser ju själv hur läget är, annars hade du inte skrivit om detta men det är korkat att skylla på ett familjemönster. Prata inte med din inåtvridna släktingar som är fast i stenåldern - lev ditt liv här och nu och ge dina barn ett bättre liv än de har nu, för var så säker på att de märker av hur deras pappa är OCH hur det påverkar dig. 

Om du inte klarar av att ta dig loss får du väl söka hjälp. Det enda som är misslyckat på riktigt är om du stannar kvar i denna charad av ett förhållande.

Du får väl först lära dig att skita i vad andra tycker. Tänk på dina barn!

Fråga dig själv vad som är viktigast, göra din familj nöjd eller göra dig själv nöjd?

Vem är huvudpersonen i ditt liv? ...... DU ÄR!

Livet är för kort för att bara gå runt och vara missnöjd, är du inte värd bättre tycker du?

Ta av dig den berömda koftan och ta tag i ditt liv. Ge dig en chans till ett bra och lyckligt liv och lämna losern du är tillsammans med, eller så stannar du kvar och tycker synd om dig själv. Det är bara till att välja. Du har ETT liv, gör något vettigt med det.

Kan vara svårt att själv ändra ettt mösnster som ör så starkt inpräntat i sig. Tycker du ska börja besöka en terapeut som kan coacha dig och ge dig värdefulla verktyg att bygga upp dig själv.

Hej!

Lider med dig och känner igen mig i din situation.

Har varit där men lyckats vända på det.

Det är inget misslyckande att skilja sig, däremot kände jag själv att jag var misslyckad när jag levde i förhållandet till mina barns pappa. Det tog lång tid att ändra mina tankebanor men när jag gjorde det och lämnade kände jag att jag skiter i vad andra tycker.

Kan också meddela att jag aldrig känt mig lyckligare!!!

Lever idag ensam med mina barn vv och älskar livet!