Är vi FÖR skitnödiga?
Sverige har efter andra världskriget tagit emot miljoner människor från andra länder. I början från grannländer som Finland för att på 60-talet arbetskraft från Grekland, Italien och Jugoslavien m.fl. När dessa människor kom hit så klev de in i arbetslivet från dag ett i princip.
Deras barn anpassade sig också rätt snabbt, de såg ju "likadana" ut som svenskar och ibland kanske de t.o.m. var lite exotiska. Vi kunde dessutom fortfarande fira Lucia, skolavslutningar i kyrkan o.s.v.
På 90-talet kom det lite folk från MENA-länder. Även dessa var bra att anpassa sig, kanske inte lika snabbt som deras föregångare.
När Jugoslavien drabbades av inbördeskrig kom det en hel del hit. Nu hade inte dessa jobb från dag ett utan de som visade framfötterna kom in i samhället, medan några blev kriminella, en form av maffia bildades. Trots det var det ingen som antydde att vi skulle sluta med våra traditioner.
På 2000-talet har Sverige "skadeskjutits". Vi har blivit rädda för att tala om för folk med en annan bakgrund att i Sverige talar vi svenska och både män och kvinnor jobbar. De flesta vill jobba men det finns nog som har det ganska bra, aka vad de hade för liv i sitt hemland. Varför ska de göra något när de ändå kan äta sig mätta samtidigt se på tv under dagarna?
Vi börjar anpassa oss istället för tvärtom. Jag har inte hört många invandrare som inte vill att vi ska fira Lucia- de tycker som alla andra att det är något fint och vackert. NEJ, det är svenskar som TROR invandrarna blir kränkta.
Vi vågar inte säga till invandrare som gör fel (ja de liksom svenskar gör fel ibland) i tron att de uppfattar oss som rasister. Det är dock ofta jag ser folk med utländsk påbrå som säger till ligisterna. Ska det behöva vara så?
Är vi svenskar för rädda att bli kallad rasist att vi dels låter våra traditioner försvinna och att säga till när invandrare gör fel?
Jag tror media har en stor skuld till detta som tar upp enskilda personers åsikter om kränkningar medans den stora massan inte tycker det är någon big deal.