Dilemma med autistisk son, nån med erfarenhet?

Men får sonen aldrig följa med nånstans??

Hur funkar det om ni förbereder extra i förväg, med foton/filmer på nya platser, höglurar, "reträttplats"/möjlighet att dra sig undan med iPad, en tydlig plan för vad som kan förväntas etc. 

Kan det göra att han kan hantera en ny miljö bättre?  

Vet inte vilken typ av kryssning ni ska på, men är det en "minikryssning" lokalt tänkte jag att niseventuellt skulle kunna göra en del förberedelser när ni åker på kryssning nu, så skulle han kunna åka på en kryssning med en av föräldrarna senare.

Annars kanske han och ni skulle kunna göra någon annan väl förberedd aktivitet som har goda chanser att funka bra vid ett annat tillfälle.

[quote=79557511][quote-nick]Långbenopluto skrev 2019-04-10 08:42:27 följande:[/quote-nick]Men får sonen aldrig följa med nånstans??[/

Ojo men han vill aldrig. Klarar inte av förändringar. En tur till lekparken en bra dag men oftast slutar det i katastrof efter 10 minuter. Det är han själv som inte klarar av det. Semesterresor är han inte med på för det går inte. Han får sådana fruktansvärda utbrott av nya miljöer så det förstör för alla.

[quote=79557535][quote-nick]ABC73 skrev 2019-04-10 09:01:00 följande:[/quote-nick]Hur funkar det om ni förbereder extra i förväg, med foton/filmer på nya platser, höglurar, "reträttplats"/möjlighet att dra sig undan med iPad, en tydlig plan för vad som kan förväntas etc. 

Kan det göra att han kan hantera en ny miljö bättre?  

Vet inte vilken typ av kryssning ni ska på, men är det en "minikryssning" lokalt tänkte jag att niseventuellt skulle kunna göra en del förberedelser när ni åker på kryssning nu, så skulle han kunna åka på en kryssning med en av föräldrarna senare.

Annars kanske han och ni skulle kunna göra någon annan väl förberedd aktivitet som har goda chanser att funka bra vid ett annat tillfälle.

[/bilder och förberedelser hjälper inte. Det är en dygnskryssning. Tanken är att försöka åka med bara honom en annan gång. Att försöka anpassa sig efter övriga familjemedlemmar är ett stort problem.

Och tyvärr finns det inga utflykter som har stor chans att lyckas. Kan man gå till affären och köpa mjölk med honom skulle bara det vara ett framsteg.

Har tyvärr inga tips/råd men ditt inlägg berörde mig väldigt mycket och jag vill bara skicka en kram. Tycker ni verkar vara jättefina föräldrar.

Massa ork och värme till er!

[quote=79557565][quote-nick]Madida skrev 2019-04-10 09:20:59 följande:[/quote-nick]Har tyvärr inga tips/råd men ditt inlägg berörde mig väldigt mycket och jag vill bara skicka en kram. Tycker ni verkar vara jättefina föräldrar.

Massa ork och värme till er!

[/

Tack det värmde verkligen. Man möter dagligen så mycket fördomar om att barnen är ouppfostrade inte kan sköta sig. Att diskutera en sån här sak men vänner utan kunskap så blir oftast svaret att det är ju ni vuxna som bestämmer. Ni måsta bara vara hårda och tala om vad som gäller och sköter han sig inte får han konsekvenser.

Utan erfarenhet är det svårt att förstå.

Men mammahjärtat slits verkligen i två delar. Han vill så gärna följa med och lovar att det ska gå bra. Samtidigt vet vi att det kommer det inte, det kommer sluta som alltid med att jag får sitta med honom nånstans och försöka skydda omgivningen från hans utbrott och återigen är det syskonen som blir lidande.

Säger jag ja till sonen kommer dessutom inte två av systrarna följa med för de vet av erfarenhet hur det kommer sluta. Så många gånger som bi varit tvungna att avbryta för hans inte klarar och de tycker det är så jobbigt. Det är verkligen deras önskan att få göra något med båda föräldrarna. Det händer aldrig , vi har inte varit på semester eller utflykt alla på hur länge som helst.

Fungerar det att 5a med farmor på resan och de kan stanna i stugan/rummet om han inte orkar?

[quote=79557602][quote-nick]Moder1 skrev 2019-04-10 09:46:22 följande:[/quote-nick]Fungerar det att 5a med farmor på resan och de kan stanna i stugan/rummet om han inte orkar?[/

Tyvärr inte. Hon är 75 och lite skröplig. Är sonen får utbrott blir de enorma där han slåss, slår sönder saker och skriker och kan rymma så det är inget hon klarar av.

Har inget svar... men känner igen mig så väl.

Vi lever i samma situation, och precis som du beskriver så är det ett ständigt pusslande och enorma anpassningar från hela familjen, som oftast ändå slutar i misslyckanden...

Vi har dock aldrig hållit något hemligt för sonen, utan istället försökt att vara väldigt tydliga och förbereda honom långt i förväg. Tex. har vi en "plan" för hur vi lägger upp resor/utflykter/semestrar "rättvist". En varsin resa för barnen varje år, längd och tid beror på ålder. Sedan förklarar vi vems tur det är att åka och varför. Sedan brukar han få göra något extra roligt när han stannar hemma också - tex nytt dataspel, ny cykel, möblera om rummet etc.
Ångesten kommer ändå alltid när det är dax att åka. Veckan innan brukar vara ett enda stort sammanbrott, och det har varit nära att vi fått vända i dörren många gånger
Men hittills har vi alltid tagit oss iväg som planerat, och när vi väl åkt så brukar allt fungera hur bra som helst
Förstår att det är tuffare när båda föräldrarna ska åka med, vi har aldrig åkt tillsammans, utan en av oss har alltid varit hemma och kunnat kontrollera läget...

Kan bara skicka styrkekramar och massor av medkänsla!
Livet blev inte som vi tänkt oss, men genom att acceptera situationen och inte fastna i alla omöjligheter, så kan man hitta mycket att glädjas över ändå
Hoppas det löser sig för er och att ni kan komma iväg på kryssningen!

Låter som ni har det  tufft just nu.

Tror dock att det är viktigt att syskonen kan få åka iväg med er och få en trevlig kryssning. Det är nog bra både för dem och för er. Misstänker att både syskonen och ni föräldrar får stå tillbaka en hel del p.g.a. sonens svårigheter, och ni andra behöver ju också få göra "normal" saker ibland.

Det enda du kan göra är nog att trösta sonen, och på sikt se om ni kan hitta vad han behöver för att hantera förändringar och nya miljöer bättre. Små steg och möjligheter att lyckas är bättre än något ni med stor säkerhet vet kommer att misslyckas.

Är syskonen äldre, kan ni kanske skylla lite på att det är en resa för äldre barn, är det bara systrar kan det ju kanske vinklas att just det här främst är en tjejresa och att pappan bara följer med för att hjälpa dig.

Lycka till!

Är det ren NPF eller är det utvecklingsstörning inblandat också?

En 11-åring borde ha tillräcklig självinsikt att man ska kunna prata om att han inte kan hantera den här resan ännu, men att ni kommer resa med honom när ni har arbetat upp hans förmåga att hantera nya miljöer. Fast på ett pedagogiskt sätt.

Går det att få farmor att säga att hon har sett fram emot att ha honom hos sig (utan att skuldbelägga och säga att hon blir ledsen om han inte kommer), och berätta om allt mysigt de ska göra, baka kakor eller titta på film eller vad som är deras favorit-syssla?

[quote=79557681][quote-nick]BurningDiamond skrev 2019-04-10 10:43:26 följande:[/quote-nick]Är det ren NPF eller är det utvecklingsstörning inblandat också?

En 11-åring borde ha tillräcklig självinsikt att man ska kunna prata om att han inte kan hantera den här resan ännu, men att ni kommer resa med honom när ni har arbetat upp hans förmåga att hantera nya miljöer. Fast på ett pedagogiskt sätt.

Går det att få farmor att säga att hon har sett fram emot att ha honom hos sig (utan att skuldbelägga och säga att hon blir ledsen om han inte kommer), och berätta om allt mysigt de ska göra, baka kakor eller titta på film eller vad som är deras favorit-syssla?[/

Bara npf men tyvärr saknar han självinsikt. Farmor vill verkligen att han kommer och han själv älskar att vata hos farmor. Där får han verkligen bara göra sånt som Jan vill utan att ta hänsyn till syskonen. De brukar hitta på nåt roligt som funkar så att vara där är inget negativt. Det bara blev jobbigt för oss vuxna eftersom han va så tydlig med att han vill följa med oss. Det brukar han inte vara, han vill ju aldrig följa med annars.

Men det lutar åt att vi åker utan honom, och innan vi åker får han vara med och planera en kryssning för bara han och mig. Länge sen bara vi gjorde något så jag tror set skulle vara nyttigt och nåt han uppskattar.

Låter som det bästa ni kan göra. Han kommer att vara ledsen, men det blir han ju också om ni låter honom följa med och han misslyckas.
Finns sällan några bra val när det gäller våra barn, man får helt enkelt försöka minimera skadan och hitta den minst jobbiga vägen
För vår son är det viktigt att visa konkreta lösningar. Att ta tag i hans resa redan innan vi andra reser, genom att visa bilder, boka datum och biljett, är till stor hjälp för vår son. Men alla barn med npf är olika, och ni känner er son bäst

Jag har också märkt på vår son att det blivit svårare när han blir äldre (han är 10 år). Han har ingen självinsikt, men väldigt stora behov av att vara som "alla andra". Och när han blivit äldre innebär det att han väldigt gärna vill göra sådant som andra gör, även om han inte mår bra av det. När han var yngre hade han inte samma behov, och det var lättare att kompensera och hitta avledande aktiviteter.

Exakt samma här, har blivit mycket svårare senaste åren.

Förstår dilemmat då vi också har en 11-årig son med samma diagnoser och lite samma bekymmer. Finns ju några sätt att tackla det på. Att låta sonen vara med farmor men kompensera med något annat roligt antingen där eller senare, som bara är för honom. Eller ta med sonen och chansa på att det funkar. Kan farmor eller annan extra vuxen följa med och stötta? Och kanske bo i egen hytt med sonen så de kan dra sig tillbaka om det blir kaos? Vi har provat dessa varianter och det fungerar.

Sorry hade inte läst svaren innan jag skrev. I alla fall är det oftast en dålig idé att ta med barnet då det inte funkar och förstöra resan för de andra. Det har hänt oss flera gånger så vi har lärt oss. Nu delar vi oftast upp oss så en förälder är med barnet som har NPF och den andra är med syskonen. Tycker det är väldigt tråkigt och ensamt dock, hade gärna semestrat ihop med min man, det saknar jag. Blir sällan att vi kan åka allihopa då detta innebär kaos för sonen. Har tyvärr också svårt med barnpassning åt honom av anhöriga. Antar att vi får semestra ihop då barnen är vuxna och klarar sig själva...

Så resonerar vi också, vi drömmer ofta om allt vi skall göra tillsammans när barnen klarar sig själva...
Men frågan är när och om det kommer att hända?
Med dagens samhällsutveckling känns det inte som om våra barn kommer att få det särskilt lätt i livet...
Så vi försöker istället leva här och nu så mycket det bara går. Kan man inte resa bort tillsammans får man försöka njuta av de få stunder som finns i vardagen där vi kan få vara tillsammans.