Kan vi prata känslor medan vi genomgår IVF? Någon?

Jag känner så igen mig i det du skriver, för oss är det manliga faktorn. Men jag känner mig ändå sjukt misslyckad. Vissa dagar vill man inte kliva upp, tyvärr funkar det inte i verkligheten och jag måste vara trevlig på jobbet. Då går det istället ut över de närmsta runt mig, lättretlig och otrevlig kan jag bli, än fast jag inte menar det.

Livet är så orättvist kan jag tycka, det är många som får barn som inte ens ville ha det, folk som missbrukar, skiter i sina barn osv. Men vi som skulle behandla ett barn bra och har tiden och möjligheten att ge ett barn ett lyckligt liv i våra ögon, kan inte få barn naturligt. Så orättvist!

Sen pratar alla som jag hört prata om ivf så nedlåtande och negativt om det, så jag vill inte berätta för någon vad vi går igenom. Som om det är fel på föräldrar osv som går igenom ivf....

Nu har jag inte så många vänner ännu som har barn, men när man hör folk i närheten som ska ha barn kan jag inte bli glad. Än om man hade velat men den känslan man får är hemsk. Varför ska det aldrig bli vår tur... :-'(

Jag hoppas pluset kommer någon dag för alla som går igenom denna resa, vi förtjänar det, till och med mer än vissa andra. För vi har kämpat för det, med blod, svett och tårar. Bokstavligt!

Pratar gärna känslor. Så viktigt ju. Försöker också med ivf.

Vad skönt att det finns flera som behöver prata av sig. 

Jag och min man har börjat gå i terapi tillsammans för att få hjälp med hur vi ska stötta varandra på bästa sätt. Det känns faktiskt ganska skönt. När vi pratar hemma så dör ju samtalet ut och vi kan älta samma saker i flera timmar men att bara prata hos någon i en timme som styr in samtalet på vettiga detaljer känns jätteskönt. 

Nu har vi vänteperiod igen i en månad innan vi kan göra vårt första frysförsök med en blastocyst. Tycker att det enda vi gör är att vänta men någon sa till mig att man ska försöka njuta i varandet dvs njuta av den lyckokänsla man just nu känner vilket är att vi har fyra blastocyster i frysen. Kanske kan jag hålla fast i den känslan i några veckor nu. 

Vi har inte ännu börjat med IVF och redan nu känns allt upp och ner. Jag försöker på något sätt fokusera mig lite mer på de praktiska aspekterna runt behandlingen. Men samtidigt känns det så att ämnet är present nästan varje dag och vi har fina samtal hemma. Min sambo är duktig på att prata om känslorna och när vi igen har pratat i en timme om praktiska saker så "byter" han ibland fokus och ger utrymme för att "nu ska vi prata om hur vi mår och känner". 

Jag hade så gärna också velat få stöd från mina vänner men en är gravid och pratar om hur jobbigt det är och den andra har precis en nyfödd hemma (kommentar igår: Är du säkert att du vill ha det så här?... när hon inte fick sova en hel natt). Man vet ju att de inte menar så men jag förklarade att det inte direkt är så skönt att höra. 

Den största faran ser jag hela tiden i tanken att man föreställer sig " Det värst möjliga som kan inträffa"... och har man fastnat i denna tanke så blir det så otroligt jobbigt. Jag vet att behandlingarna och besvikelsener är jobbiga men att inte veta, att inte kunna kontrollera någonting och att föreställa sig att det till slut inte funkar. Helt enkelt en del av identiteten som "försvinner". Men senaste dagarna börjar det kännas lite lättare med de värsta tankarna. I alla fall är det lättare att hantera de. Inte förneka de, låta de vara där en stund och sedan fokusera på saker som händer just nu. Jag började tänka att det kanske är bara en lång, lång resa vi ska genomgå, vi som kommer älska vårt barn så otroligt mycket, vi som nog aldrig kommer ta någonting för givet längre, vi ska samla kraft och styrka nu.