• lillamyochjag

    Bonusbarn i sängen

    Jag vet att ämnet har tagits upp tidigare med bonusbarn i sängen, men jag inte känner att jag identifierade mig med de situationen som beskrevs. Vi är särbo sen några år tillbaka. Båda har eget barn {en pojke var, 8 och 9}. För anledningar som jag inte kommer gå in på så ses vi tillfälle mest utan barn och ibland med bara ett barn i taget. Det som jag aldrig varit riktigt bekväm med är när pojkvännens barn kliver in i vår säng på morgonen {han sover alltid själv}?-De har det som rutin när jag inte är hemma hos dem och det fattar jag. Mitt barn {den äldsta av de två} skulle ALDRIG kliva i sängen när min pojkvän är hos oss trots han sover lätt med mig när vi är ensamma. Jag har inte stoppat honom direkt, men han är ju lite likt mig och kanske känner att de rutinerna är våra när det är bara vi. Men jag vet inte. Eller är det snarare grundat i hans svartsjukan.

    Jag har såklart funderat på vad mina känslor beror på. Jag har aldrig sagt till pojkvännen att jag är obekväm. Men jag märker att jag blir ställd varje gång. Jag kan tillägga att hans barn är rätt intensiv och lite gränslös med personliga space. Och även om det inte handlar om detta direkt, känner jag att jag tappar en egen space hos dem när han kliver i sängen hos oss. Som att det kokar i mig att jag inte ens får de stunderna själva med pojkvännen. Det är lite för mig att sängen är rätt intim sak... Och det inte är mitt biologiska barn. Jag vill såklart inte känner så. Tycker att barn självklart får vara nära sina föräldrar om de behöver det. Och pojkvännen och hans barn är rätt ?kramiga? med varann. Men som sagt jag blir ställd varje gång. Varför?! Någon som upplevd det? Jag vill såklart vara helt cool med det här. Det är ändå jag som är där som gäst hos dem.

  • Svar på tråden Bonusbarn i sängen
  • Hans28

    Jag anser att du har fel, det är inget konstigt med ett barn i sängen.

  • Fillibom

    Du besvarar ju själv din fråga rätt bra, tycker jag. Du är gäst hos dem och de har den rutinen att barnet kommer in i sängen på morgonen. Det tycker jag du helt enkelt får accepterar, så länge inte barnet fysiskt knuffar dig ur sängen eller drar dig i kläderna.

    Det vore en enorm skillnad om barnet sprang ut och in i sängen hela nätterna, nu får du ju ändå en god portion egen-tid med pojkvännen om nu inte sonen kommer in förrän på morgonen.
    Ts, du kunde haft betydligt krångligare bonus-barns-bekymmer.

  • Hans28
    lillamyochjag skrev 2019-02-24 18:51:49 följande:

    Jag vet att ämnet har tagits upp tidigare med bonusbarn i sängen, men jag inte känner att jag identifierade mig med de situationen som beskrevs. Vi är särbo sen några år tillbaka. Båda har eget barn {en pojke var, 8 och 9}. För anledningar som jag inte kommer gå in på så ses vi tillfälle mest utan barn och ibland med bara ett barn i taget. Det som jag aldrig varit riktigt bekväm med är när pojkvännens barn kliver in i vår säng på morgonen {han sover alltid själv}?-De har det som rutin när jag inte är hemma hos dem och det fattar jag. Mitt barn {den äldsta av de två} skulle ALDRIG kliva i sängen när min pojkvän är hos oss trots han sover lätt med mig när vi är ensamma. Jag har inte stoppat honom direkt, men han är ju lite likt mig och kanske känner att de rutinerna är våra när det är bara vi. Men jag vet inte. Eller är det snarare grundat i hans svartsjukan.

    Jag har såklart funderat på vad mina känslor beror på. Jag har aldrig sagt till pojkvännen att jag är obekväm. Men jag märker att jag blir ställd varje gång. Jag kan tillägga att hans barn är rätt intensiv och lite gränslös med personliga space. Och även om det inte handlar om detta direkt, känner jag att jag tappar en egen space hos dem när han kliver i sängen hos oss. Som att det kokar i mig att jag inte ens får de stunderna själva med pojkvännen. Det är lite för mig att sängen är rätt intim sak... Och det inte är mitt biologiska barn. Jag vill såklart inte känner så. Tycker att barn självklart får vara nära sina föräldrar om de behöver det. Och pojkvännen och hans barn är rätt ?kramiga? med varann. Men som sagt jag blir ställd varje gång. Varför?! Någon som upplevd det? Jag vill såklart vara helt cool med det här. Det är ändå jag som är där som gäst hos dem.


    Varför du blir det kan ju ingen annan besvara men min teori är därför att du inte tycker om det (dvs ställd).

    Han kommer ju inte ens på natten, ser inte problemet öht.

    Jobba med dig attityd TS
  • Sharper

    Sånt får du helt enkelt vänja dig vid. Min mans barn kan vilja ligga hos honom på kvällen, väldigt sällan dock. Men då vill han att jag ska ligga nära honom också (jag hade för vana i början att lägga mig på min sida så att säga men min man tycker jag ska ligga kvar i hans famn) och är det någon gång att båda barnen kommer då ligger han med ett barn på vardera sen och sen kliar han mig på ryggen eller liknande. Barnen blir 9 och 11 i år :) handlar ju om trygghet också.

    Min äldsta som blir 6 i år hade som vana att alltid komma in på natten men när jag träffade min man vände jag snabbt honom av med det, det blev helt enkelt för trångt, tänk er själva när min man kan ligga på tvären i sängen, jag kan ha en fot både i huvudet och liksom runt mig, det har hänt att han sparkat ur mig ur sängen i sömnen. Det funkar helt enkelt inte att sova 3 i sängen men på morgonen får de gärna komma :)

  • OlgaElvira

    Jag tycker att du hanterar det alldeles utmärkt då du trots att du ör lite obekväm i situationen lyckats hålla det så mycket för dig själv att barnet inte påverkats och undvikit att komma när du är där. Barnet känner trygghet även med dig, bra jobbat. Barn märker annars ofta om någon är obekväm i deras närhet.

    Ibland måste man bara acceptera sina känslor, du känner så här, du ser till att dessa känslor inte påverkar barnet eller din särbo.

  • Connie07

    Om det är obekvämt för dig,kan du lägga dig i soffan eller göra nåt annat.

  • Ostara

    Hm, svårt. Nä jag gillar inte andra personer i sängen än den man är tillsammans med. När jag var sambo med en som hade barn så bodde vi hos mig och vi hade alltid låst dörr. Sovrummet var heligt för mig och jag blev oerhört obekväm med närkontakt från hans barn. Inte för att jag inte tyckte om dem men jag vill inte ha närhet som känns påtvingad. Så är det bara. Nu är det kanske så att det är skillnad eftersom du besöker dem. Men jag förstår känslan av obehag.

  • elin1989

    Förstår dig helt. Skulle inte heller vara okej med barn i sängen på morgonen. Tycker det är lite gränslöst faktiskt med ett så stort barn i sängen, framförallt eftersom du är inte är hans mamma. Min son på fem år kommer in på mitt rum på morgonen, dock inte sängen. Skulle aldrig komma på tanken att ha honom i sängen om min pojkvän var där, verkligen gränslöst för alla inblandade!!

Svar på tråden Bonusbarn i sängen