Min katt bara dog. 7 år. Går sönder av sorg.

Klart att katter kan dö plötsligt utan förvarning precis som människor kan. Det är bara så det är. Men det är förstås jättesorgligt för er alla!

En liten reflektion. Den andra katten som är "gladare än någonsin", jag tror den känner att ni är ledsna och vill trösta genom att spinna som ger både den själv och andra katter lugn och trygghet. Den försöker få sig själv och er att må bättre helt enkelt. Passa på att ge den lite mer uppmärksamhet och sällskap nu, för den saknar helt säkert också sitt kattsyskon.

Sen, jag tycker att det lite förminskade att prata om din sorg som en djup depression. Sorg och depression är inte samma sak och bör inte blandas ihop.

Först vill jag säga att jag inte tycker att du ska fundera så mycket över hur er andra katt reagerar. Att spinna mycket kan vara tecken på stress likaväl som välmående och att katten äter mer är kanske för att den inte har någon konkurrens just nu. Kanske katten dessutom inte förstått att kompisen är borta ännu. Det kan ta några dagar.
Jag förstår att ni är i chock, det blir man ju när någon bara dör helt oväntat. Det är en bra idé att låta obducera katten så att ni får ett eventuellt svar på vad som kan ha hänt. Då blir det lättare att acceptera det hela också. Katten led förmodligen inte alls om det var ett plötsligt hjärtstopp och det kan vara en liten tröst i det hela. Det kommer att ta tid för er att fatta att katten är borta och tid att sörja färdigt. Djuren är våra vänner och jag förstår verkligen att du är jätteledsen just nu. Känner inte dig men skickar varma tankar. 

[quote=79465757][quote-nick]Mantrasina skrev 2019-02-24 10:48:27 följande:[/quote-nick]

Klart att katter kan dö plötsligt utan förvarning precis som människor kan. Det är bara så det är. Men det är förstås jättesorgligt för er alla!

En liten reflektion. Den andra katten som är "gladare än någonsin", jag tror den känner att ni är ledsna och vill trösta genom att spinna som ger både den själv och andra katter lugn och trygghet. Den försöker få sig själv och er att må bättre helt enkelt. Passa på att ge den lite mer uppmärksamhet och sällskap nu, för den saknar helt säkert också sitt kattsyskon.

Sen, jag tycker att det lite förminskade att prata om din sorg som en djup depression. Sorg och depression är inte samma sak och bör inte blandas ihop.

Det kanske är du som ska reflektera över om det inte är du som är den som förminskar. Jag äger mina känslor och vet skillnad på sorg och djup depretion. Det ena kan lätt utlösa det andra det är väl inte så svårt att förstå. Men tack för att du tog dig tid att ge mig några vänliga ord.

Svar: Tack snälla för dina ord det värmde ??ja vi bara väntar på orsaken. Inte för att det gör skillnad men vi tänker att det kan hjälpa oss att förstå och gå vidare i vårt sorgearbete. Nej det kan du ha rätt i, han kanske inte förstår ännu. Jag tror vi tog det lite för givet när han såg honom ligga död på soffan. Läste någonstans att en del rekommenderade att man skulle ta hem sitt avlidna husdjur om man hade fler husdjur hemma för att den också skulle förstå vad som hänt. Men vad vet man, det kan ju vara så att han bara som vi först trodde att han låg där och sov. Han får massor av kärlek, sover han tittar vi till honom. Livrädd att han också utan förvarning bara ska somna in. / Charlotte K

När jag läser din trådstart så tycker jag du verkar resonera jättekonstigt. Man kan bli konstig av chock och sorg, men du uttrycker dig väldigt konstigt. Var glad att din katt bara somnade in trygg och älskad. Sluta klandra den andra katten på hur den beter sig! Och hemskt att du inte värdesätter dina egna föräldrar mer.

Att den andra katten mår bättre kan bero på att den som somnade in hade högre rang. Nu är det ingen konkurrens om maten, sovplatserna eller vara orolig när den går omkring. Kan varit ett krig mellandom som ni inte sett. Inte alls konstigt att den känner sig tryggare nu.

Han som dog hade lägre rang i vår äldsta katts ögon det gick inte att ta miste på. Men det kan nog vara så att man lätt inbillar sig att djur ska reagera ungefär som vi människor. Jag får lägga de resonemanget helt åt sidan. Jag försöker tänka att döden kanske inte är lika dramatisk för en del djur. Han kanske ser ? Känner honom här hemma i alla fall. Eller så kanske han redan viste att han var sjuk på något sätt och ja vad vet man. Tänker jag så känns det lättare. Men att man skulle känna så stor sorg det kunde jag aldrig förbereda mig på. Har knappt ätit ställde mig på vågen -7 kg på 1 vecka. Gråter hela tiden. Tror aldrig jag kommer orka skaffa ett husdjur till. Saknaden är enorm. Jag hade alla försäkringar man kan ha och livförsäkring. Vi han inte ens besöka veterinären någon gång så frisk var han. Men så fort vi får reda på dödsorsak skänker vi pengarna till någon fond. Det är helt klart en mycket kär familjemedlem som gått bort.

Jag var med om liknande i somras. Min lilla katt dog plötsligt, bara 6 år gammal. Han gick visserligen ut men inte många meter och aldrig långa stunder. Han låg mest på altanen i skuggan och nästan bara när jag var ute. Han var precis som vanligt kvällen innan han dog. Var exakt lika kelen som vanligt och hoppade upp i sängen utan problem vid midnatt. Jag märkte ingenting på honom. Mitt i natten vid 4-5 vaknar jag av konstiga ljud, det lät som när katter ska spy upp hårbollar. Jag går upp och ser min lilla gulliga kisse ligga förlamad och knappt kunna andas. Förstår ingenting och tar upp honom i famnen samtidigt som jag försöker hitta nummer till jourveterinär. Hinner inte ringa före han somnar in i min famn. Jag vet inte vad som hände och kommer aldrig att få veta det heller. Jag och barnen hade en fin begravning hemma hos deras pappa. 

Min andra katt som var mamma till honom blev helt förändrad efteråt. Hon var ganska avvaktande före, kelade ibland men höll sig mest för sig själv. Var en sån som ville ut vid 6 på morgonen och kunde vara ute till 12 på natten. Efter att sonen gick bort började hon vara inne mer och nu är hon plötsligt innekatt som aldrig vill gå ut. Hon är extremt kelen och har lite tagit över sonens beteende. 

Sonen var högre i rang och jag tror att min kisse som är kvar vill vara ensamkatt. Därför blev hon en helt annan katt när hon blev ensam. Hon tyckte helt enkelt inte om att ha sällskap med en ranghögre katt och var trött på honom. 

Sorgen när lillen gick bort var enorm och jag grät massor första veckorna, det var så tomt och chocken var enorm. Men sakta går livet vidare. Jag kan fortfarande få stunder där jag saknar honom så mycket och gråter men sånt är livet. Man lär sig leva med sorgen och det blir lättare med tiden. Sorgen blev även lite lättare av att jag har mamman kvar som blivit mycket keligare och det är en tröst. 

Blir glad av att höra att mamman tagit över sonens beteende. Så mysigt med en katt som är kelig. Vår äldsta sim nu lever var väldigt kelig och social fram tills den yngsta kom. Två hanar. Sen gick det mest ut på att visa vem som var i högre rang eller rättare sagt bibehålla den. Vår yngsta som nu gick bort skulle ständigt utmana den två år äldre. Han kanske helt enkelt tycker det är lättare nu och skönt att få vara ifred. Vi bor stort men de var ju båda innekatter. Reviret blir ju mindre. Jag börjar också tro att det inte är alla katter som vill eller behöver sällskap av en annan katt. Tack för att du delade med dig av er sorg.

Det är du som uttrycker dig konstigt. Vem går på och anklagar någon som har sorg? Bättre att inte skriva något inlägg alls än att skriva ett som ditt. Tänk dig själv in i att ha mist ett älskat husdjur och så skriver någon som du. Väldigt märkligt gjort.