Jag kan tyvärr inte tycka om min bonusson

Det låter precis som min kusin, som nu är 11 år gammal. Han har adhd och nedsatt inlärningsförmåga, i intelligensnivå och beteende är han ungefär 7år gammal. Det enda jag kan säga är att din styvson måste ha hjälp, det kan inte handla om vad föräldrarna vill eller inte vill utan vad pojken behöver för att kunna leva ett mer normalt liv, får han inte den hjälpen han behöver nu, kommer livet när han blir vuxen bara bli ännu värre, och då har hans föräldrar förstört hans liv genom att inte ge den hjälp han behöver utan att istället neka honom den hjälp han behöver.

Ja dem ger mediciner, men dessa mediciner hjälper också, och det handlar inte bara om mediciner utan också terapi och hjälp för att klara av vardagen på ett mer ?normalt? sätt. Att han inte får hjälp gör bara att folk kommer utesluta honom, inte våga vara nära honom och han kommer att bli mer och mer ensam, vilket resulterar i att han mår sämre och gör fler utlopp. Om han är som min kusin så är han väl medveten om hur lite folk tycker om honom, och vill ändra på detta och vara en bättre människa men det är omöjligt för han inte kan styra sina handlingar just i stunden. Efter år med terapi och mediciner så har min kusin blivit mycket bättre, även om han fortfarande har svåra stunder, men att dem upptäckte dessa problem i tidig ålder har hjälp honom jättemycket!

Jag hoppas verkligen att dem kommer till insikten att han faktiskt behöver hjälp, för får han inte det kommer det aldrig bli bättre.

Och du tvingade din stackars son att bo med dom där två???

Otroligt själviskt av föräldrarna att inte vilja utreda...ingen kan tvinga dem att medecinera honom men däremot hade de fått lära sig hur man agerar med ett barn med dessa problem för länge sedan om de tagit tag i det tidigare.

Min första undran är hur mycket beröm och positiv feedback han får (och fått genom åren) mot tillsägelser och skäll? Ingen blir snäll och trevlig av att få höra att man gör fel varje dag..sånna här barn behöver mycket beröm och klappar på axeln för minsta lilla bra sak de gör. Alltså löjligt mycket som "vad duktig du är som åt nästan all mat idag" eller " vad bra att du hänge upp jackan på kroken"

Känner med dig.

Men, det kan hända att du själv är en del av problemet och inte en del av lösningen. 

Du tänker mest på dig själv och din dotter. Antingen får du se din familj som en helhet och bearbeta din motvilja. Eller ta konsekvensen och flytta.

Jag undrar också hur du kunde utsätta din son för det här under flera år. Är det någon som pratar med din son om hur han mår av situationen? Om sambons son bara är där på helgerna kunde väl du och din son ha hittat på något annat, åkt till mor/farföräldrar om de finns i bilden. Har din son ingen närvarande får? Annars kunde han väl ha fått vara där.

Jag hade inte klarat av att bevittna hur min son blev utsatt för misshandel, för något annat är det inte. Varför har du inte satt hårt mot hårt och sagt att du vill separera om sambon inte tar tag i problemet? Det hade jag gjort i stället för att acceptera dåliga ursäkter om att mamman inte vill att han ska utredas och att pappan tror att de ska tvinga på honom medicin, vilket de inte kan.

Sedan hade jag verkligen ifrågasatt hans föräldraförmåga. Han förstör ju tillvaron för sin egen son som lär hamna i fängelse när han växer upp om han inte får hjälp snarast. Nu prioriterar din sambo dessutom sonen inte bara framför din son utan även er gemensamma dotter som måste stå ut med sonens beteende.

Det räcker uppenbarligen inte med att prata. Du måste sätta ned foten ordentligt framför allt för dina barns skull men även för sambons son.

Kan inte du snälla förklara hur du tänkte när du 1.Blev ihop med och flyttade ihop med någon som är en dålig pappa och sviker både sin egna son och dig och ditt barn? Och hur du 2. Flyttade ihop med ett barn du inte kom överens med eller gillade och som satte ditt egna barns säkerhet och välmående i fara? Och varför du för det tredje, med all ovanstående kunskap skaffar ännu ett barn i denna situation?

Liksom ja jag förstår att det är försent för att ändra något nu. Men jag ser bonusföräldrar bete sig såhär sjukt i tråd efter tråd och jag kan bara inte förstå hur man inte stoppade redan från början? Bara för att man var kär? Din situation är ännu värre då du dessutom sätter dina egna barns välmående och säkerhet i andra hand.

Tack för kommentarer. Flera av er har frågat hur jag kan sätta mina barn i andra hand m.m och varför jag flyttade ihop från första början med pappan. Som sagt kommer barnet varannan helg och vi har inte vardagen ihop. Han misshandlade inte min äldsta son på det viset utan mer drog ner honom på marken, puttade till när han skulle fram, och rev. Inte det minsta förmildrande men när de var 5 år såg jag inte det på det viset som nu när han är i en helt annan storlek. Jag försvarade alltid min son och lät dem aldrig vara ensamma. Samma sak nu, jag låter aldrig min dotter vara ensam med honom. Han har slutat hålla på med min son helt. De umgås inte men de bråkar inte. Min son gillar inte honom. 
Min dotter vill leka med honom och ibland går det bra... o ibland retar han sig på allt hon säger eller gör och kan putta till henne.

Det som skrämmer mig mkt är att han skrek hora till en lärare och min man gjorde ingenting mer än att prata med honom i telefon förrän tre dagar efteråt... Jag menar inte att straffa men viktigt att ta tag i det direkt och åka till skolan och visa att det inte på något vis är ok samt att han ska be om ursäkt. Det slutade som alltid, min man pratar lugnt med honom men han börjar skrika direkt i luen. Jag och min man har pratat om detta mängders med gånger men min man menar att han inte kan göra så mkt för att skälla hjälper inte. Det vet jag att det inte gör men pojken behöver verkligen hjälp. 

Jag ser inte honom som om han inte är med i familjen, som någon skrev. Jag är bara frustrerad över att jag inte vet hur jag ska gå vidare.

Vägra vara hemma när han är hos er. Alt att han och din man får åka någon annanstans under tiden. Att utsätta er dotter för psykisk och även fysisk misshandel är aldrig ok. ALDRIG. Och det är vad ni gör nu. 

Din man brister också i sitt föräldraskap till sin son. Behöver han mediciner är det ju för HANS skull, ingen annans. Vill han inte att hans son ska må bra och fungera i samhället? Jag har arbetat med barn som har olika diagnoser och en del fungerar utan medicin, framförallt de som är lite äldre men då har de fått rätt verktyg och ofta också medicinerat när de var yngre. 

Tala om för din man att du inte längre accepterar ert liv som det ser ut nu, men misshandel av er dotter och denna obehagskänsla som du har hela tiden när sonen ska komma eller är där. 
Pappan måste komma fram till en lösning och inser han inte att utredning och ev medicinering kan vara sonens räddning så tycker jag gott du kan orosanmäla till soc. Soc kan då tillfälligt ta över vårdnaden och därmed ge pojken den utredning som han så väl behöver. 

Väger din mans 13-åring 35 kg mer än din 13-åring? 

Förstår inte heller varför man utsätter sina barn för det där. Som i de flesta fall är det din man som är problemet inte bonusen.