Ett halvår efter vi förlorade vår dotter i vecka 20 pga förtidig vattenavgång
Den första tiden var hemsk, tårar och djup sorg. Men tiden har gjort att jag och min man gått vidare, men så kommer det stunder när sorgen sköljer över mig. Det känns som jag ska drunkna i sorgen och smärtan. Jag tänker tusen tankar på vad jag kunde gjort annorlunda, andra beslut jag kanske kunde tagit osv. Jag krossas av tanken på att min jävla kropp dödade vår dotter, hennes hjärta slog in i det sista ändå fanns det inget att göra enligt läkarna- hon dog i min mage. Hon var så efterlängtad och älskad.