Säljer folk en falsk bild av sig själva?

Självklart är det så. Men alla vet ju att alla gör så och förväntar sig det, så man blir ju inte förvånad. Utan man räknar med det.

Hur länge kan folk dölja sina dåliga sidor? Högst några månader. Om man är lite äldre eller har mycket livserfarenhet märker man sånt redan efter några veckor. Så då behöver man bara vara på sin vakt några veckor i början. ;) 

Ja så kanske det är. Jag har asperger och jag tror många av oss tänker annorlunda.

Jag har svårt för att spela en roll och låtsas vara bättre än jag är. Så jag har väl alltid i min naivitet trott på att det bara är att vara sig själv och att de som dissar mig för den jag är ändå inte är värda att lägga ner energi på. Jag går liksom inte runt och tänker 

Men jag börjar mer och mer inse att världen inte funkar så. Men jag går liksom inte runt och tänker "Oj vilken snygg och trevlig tjej nu gäller det att jag spelar mina kort rätt." Utan det är mer jag kör med öppna kort direkt och accepterar hon mig inte så skit i henne. Men jag har ju ingen framgång med tjejer så det förklarar väl saken. 

Detta kommer säkert förvåna många nerotypiker att jag inte förstått en enkel grej som denna. Men vi med asperger försöker tolka världen utifrån logos mer än utifrån patos och Ethos.

Då kanske alla tror att ditt rätta jag som du visar upp är en förskönar bild av dig och att du egentligen är sämre? :P

Det är inte helt orimligt att folk "växer isär" över tiden också. Intressen förändras, prioriteringar förändras, livsfilosofi kan förändras, yrke, arbetstider, kollegor, vänskapskrets osv är saker som också påverkar en individs personliga utveckling.

Men ja, till viss del så visar vi väl alla upp vårt "bästa jag" i början av en relation.

Ja, det är inbyggt i att man gör så. Inte något folk gör av beräkning. Dels visar man sig från sin bästa sida, dels blir man förälskad och "ser" då inte heller alltid de tecken som redan fanns där från början. Man kan väl säga att det ligger hos båda personern. Om du googlar lite om förälskelsens olika faser osv, så hittar du massor med information om detta. Det handlar om rent kemiska processer i hjärnan, där olika ämnen produceras. 
I förälskelsestadiet handlar det om hormoner som gör att vi känner oss nästan "knäppa" - vi tänker på den andra personen dygnet runt, kan inte äta, sova, blir svettiga i handflatorna när man ska ses osv. Vi har väl alla varit där. Fasen då man inte alltid tar smarta beslut.
Efter ca 6 månader känner man varann mer, det är inte helt nytt längre, man börjar se personens brister. Andra hormoner styr då din hjärna. De hormoner som varit innan kan inte längre tillfredsställa hjärnan (det är som en drog och som bekant brukar man behöva öka droger hela tiden för att få den där kicken). De nya hormonerna är till för att skapa mer lugn, trygghet, och det här är det antingen tar slut eller man bygger vidare på riktig kärlek då förälskelsen fasas ut. 

Kärleken håller och det blir ett varaktigt förhållande när man vill vara med sin partner trots att man nu ser fel och brister. Det man har tillsammans är så mycket mer värt och några enstaka fel och brister inser man att man kan leva med. Är dock bristerna väldigt stora eller man inser hur olika man är, då brukar det ta slut. 

Det är väl så att man anstränger sig för att bete sig bra i olika sammanhang, tex när man träffar nya människor. Men skulle inte kalla det falskt eller att man spelar utan det ingår väl i det vanliga sociala samspelet. Få människor beter sig exakt liks när de är ensamma hemma i sitt eget hem som när de sitter på ett tåg tillsammans med främlingar eller är på sin arbetsplats.

Men att låtsas att man är en annan person och spela en roll tror jag bara är dumt och faktiskt att få vuxna gör. Anstränga sig för att bemöta den andre väl ja, låtsas att man är nån annan nej.

Att man upplever att partnern förändras över tid tror jag snarare har att göra med att man lär känna varandra och att den mest förskönande förälskelsen försvinnet. Sen finns det förstås de som slutar anstränga sig alls efter ett tag, men då tror jag nog det är felet snarare än att man skulle ha fejkat från början.

I alla fall känner jag personlogen inte igen detta med att spela en roll men gör man det lär det ju förstås bli tokigt efter ett tag. Men det är ju lite skillnad på att anstränga sig för att vara en inlyssnande partner och att låtsas att man älskar friluftsliv men egentligen aldrig satt sin fot utanför stadgränsen.

Jag har gjort så. Det är inte uttänkt att "lura", men i början är man lär och beredd att göra vad som helst för att vara nära den man älskar. Man anpassar sig, många gånger omedvetet men ibland också medvetet för att passa ihop.

Förhoppningsvis finns där ändå tillräckligt mycket kvar för att förhållandet ska hålla.

Då har du kanske inte varit riktigt kär? Om man är så förälskad att det känns som att livet blir meningslöst utan den där speciella personen, så förälskad att man känner sig sjuk och knappt kan äta, sova eller fungera normalt utan bara tänker på sin älskade då tänker man inte "vill han inte ha mig så skit i det".

Jag tänker som du när jag träffar någon, man vill bli älskad för den man är och det är ingen ide att låtsas vara nån annan, för det lär jag ändå inte palla. 
Min sambo är likadan och en av dom finaste sakerna med vår relation är just att vi låter varandra får vara dom vi är utan att försöka ändra på varandra (om man inte beter sig illa förstås). 
Men vi har inte as, troligen har vi dock en hel del drag av det båda två, det är kanske därför det har funkat i över 20 år.

Med det sagt så visst visar man upp sina bästa sidor, i början och avvaktar med dom mer skamliga.
Vi vill ju så väldigt gärna att den andra personen ska tycka om oss.
Och vi är så förtvivlat rädda att bli avvisade i vår kärlek.
Det är ytterst mänskligt och vore vi inte såna så skulle vi inte vara flockdjur, alla flockdjur anpassar sig efter flocken, annars så överlever dom inte. 
Vi är precis likadana, människor behöver människor. 

(sen att vissa av oss är mer ensamvargar än andra är en annan sak)

Man låtsas inte vara bättre än man är, man bara väljer vilka sidor av sig själv man visar och framhåller, 
Men man hittar inte på och låtsas vara nån man inte är, dom flesta av oss är smartare än så. 
Det är skillnad.

Jo, jag tror att det som man måste tänka på är att folk TROR att man visar sin bästa sida, så om någon bara visar sitt vanliga jag, så antar ju de att det blir sämre. Folk har det nog i bakhuvud att alla visar sin bästa sida i början, så de räknar med att det blir sämre och att de får se fler dåliga sidor så småningom .

Du kan förstås försöka förklara att du funkar så här, att du inte gör så. Sedan är det ju inte säkert att folk tror på det. Där kan det ju vara läge att vara dig själv. Då kanske det verkar så autentiskt att folk faktiskt tror det. Sedan finns det ju alltid folk som är mer misstänksamma än andra. Men de är kanske ändå knepiga och skulle inte passa dig.

Nej det kan väl hända. Men dessa så kallade pick up artists spelar ju ett spel inte för att de är kära. Utan för att komma innanför tjejers trosor. Att vara attraherad av någon betyder ju inte alltid att man är kär.

Aha men grejen är att jag har aldrig riktigt känt ett behov att tillhöra en "flock." Eller man kan väl kanske säga att man tillhör en flock på sitt jobb med sina arbetskollegor. Men det skulle aldrig falla mig in att bete mig på ett visst sätt privat för att en social cirkel ska acceptera mig. Jag föredrar ärlighet och genuinitet framför att hela tiden behöva spela en roll. 

Jag tror du missuppfattar. När jag blir tokkär känner jag inte att jag spelar en roll. Jag bara känner att den personen jag är kär i är så underbar att jag vill göra underbara saker för honom. Jag SPELAR inte en bättre version av mig själv, jag BLIR mer kärleksfull och mer omtänksam och mindre irriterad över småsaker än jag vanligtvis är.

Skulle han lämna kvar sin tekopp på bordet skulle jag kanske tycka det var gulligt att hitta ett spår efter honom, men ett år senare, när förälskelsen dämpats skulle jag bli sur över att han aldrig kan plocka undan sin disk.

ALLA föredrar att man är ärlig och genuin, det är inte det detta handlar om. Man ljuger inte om att man blir irriterad, man blir det bara inte