Jag lider själv av ångest ibland, men min SSRI-medicin fungerar bra och det kan gå år mellan attackerna. Fick hade jag ett svårt återfall i somras och ett mindre i helgen som tack och lov redan börjar mattas av.
När jag mitt djupt där nere i det svarta hålet, när jag "vet" att världen kommer att gå under, att mina barn kommer att dö, att det kommer bli krig och elände, då förstår jag folk som väljer att ta ta liv. När hjärnan bara kollar fram negativa signaler, ingen kärlek, ingen lycka letar sig fram, så är man i ett fruktansvärt tillstånd. Man räknar sekunder och minuter tills man ska få somna igen. Att föreställa sig en livstid i det tillståndet är omöjligt.
Den människa vars hjärna slutat fungera som den ska, och vars hjärna försätter en i ständig ångest, måste få lindring. Och ibland fungerar inga mediciner, och (kanske oftare) är det svårt att hitta och få vård. På så sätt har jag förlikat mig med en nära persons val att ta sitt liv. De gjorde det bästa valet de kunde under förutsättning att hjärnan inte längre fungerade som den skulle.
Som någon skrev, så vet hon logiskt att mänskor inte tar sitt liv vid minsta motgång. Jag skulle säga att det är milsvids skillnad! Så logiskt helt rätt, man ska inte oroa sig att vanliga hyfsat fungerande människor tar sitt liv ens vid stora motgångar, för det gör de inte. Jag kan också ha mörka tankar ibland i mina ångestfylla dagar. När jag är där så minns inte ens att jag någonsin mått bra. Och ändå är ett självmord långt, långt borta. Men det hjälper ju inte mycket med logik när man själv är rädd.
Har något privat något terapi, typ KBT, för att få hjälp att ta sig igenom den oron? Att lugna sin egen kropp och få tillbaka logiken?
