Blir tokig på mamman!

Jag älskar att vara bonusmamma åt min sambos barn. Det är bland det finaste jag kunnat få här i livet.

Men, barnets mamma. Varken jag eller sambon står ut, och det blir svårare och svårare att hålla masken framför min sambo för varje gång hon gör någonting idiotiskt. 

Denna person har ansökt om ensam vårdnad då hon bestämt sig för att flytta ca 4,5h timmar bort då hon träffat en ny (som även han har barn). Planen som hon kom på för att få det att fungera (för henne) var att umgänget mellan min sambo och barnet skulle gå från varannan helg, till att få träffas "minst" en gång i månaden. 
SOM TUR, fick hon inte som hon ville och vissa beslut togs hos tingsrätten som nu finns skriftligt hos både henne och pappan. Detta innebär bl.a. att hon ska lämna barnet hos oss varannan helg en viss tid. Tyvärr har hon inte skött detta en enda lämning eller hämtning. 

Hon kommer försent pga "köer" och att jobbet kom i vägen, trots att hon visste om att dessa tider skulle gälla redan innan hon flyttade (hon kan även smsa några dagar innan och komma med en lam ursäkt om att det kanske skiter sig med lämningen till helgen). Sambon har påpekat att det fungerar inte, och hon tjatar om att hon inte kan anpassa sig efter hans liv hela tiden. Men det är ju inte det som det handlar om, hon följer inte tingsrättens beslut och låter inte min sambo ha sitt barn de antal timmar som är utsatta trots den gemensamma vårdnaden. 

Nu har det nått en gräns. Som sagt har hon flertalet gånger kommit för sent eller försökt komma med ursäkter till att inte ens komma och lämna barnet, vilket pappan har sett till att hon gjort ändå då han ringt och pratat med familjerätten och tingsrätten varenda gång det är någonting. 
Här om dagen kom det sms om att hon beslutat att inte lämna barnet hos oss denna helg då pappan inte har accepterat eller varit tillmötesgående när det gäller lämning/hämtning. Vilket betyder att hon planerat tänker förhindra att min sambo och hans barn får träffas. 

VAD GÖR MAN SOM BONUSFÖRÄLDER??? Vet att det egentligen är mellan dem, men det är grejer tamefan varenda gång det ska lämnas, alltid cirka 1-3 dagar innan för att hon "inte ska hinna lösa det". Jag blir frustrerad över att se någonting sådant här, då jag själv är ett "bråkbarn" som hade föräldrar som höll på nästan likadant. Och då jag vet att barnet älskar sin pappa och vill träffa honom, men att mamman försöker hindra detta gång på gång bara för att hon inte orkar åka den långa vägen.

Finns det någon med liknande problem? 

Det ska tilläggas att sambon har pratat med tingsrätten och även informerat mamman om att han har rätt att göra en polisanmälan om egenmäktighet utav barn om hon bestämmer sig för att inte lämna barnet efter utsatt tid.