Egoistiskt att låta ettåring börja på förskolan

Vissa föräldrar har inte möjlighet att vara hemma med sina barn hur gärna dem än hade velat det! Jag blev ensamstående en månad innan min yngsta son fyllde ett och när han blev ett så hade vi inskolning för jag var tvungen att återgå till mitt pluggande för att kunna tjäna pengar så jag kan vara en så bra mamma som möjligt och ge mina barn mat och annat som dem behövde. På helgerna så tog vi igen mycket av den förlorade tiden som vardagarna gav.

Förskolan har ett år som gräns av en anledningen. Men som sagt jag tror att alla föräldrar hade varit väldigt glada och tacksamma om dem hade haft möjlighet att stanna hemma längre.

Det kan vara arbete som gör att de börjar. Nu har jag bekanta som arbetar inom barnomsorg och deras erfarenhet är att det är när barnen är kring två när de inskolas som brukar vara tuffast för barnet.
Lite OT
Sonen var ett när han började på dagis och det var himmelriket för honom, han blev upp-passad hela tiden. De äldre flickorna nästan slogs om att få göra honom nöjd. Personalen beskrev honom som en prins med ett stort hov kring sig. Han var självklart ledsen ibland, precis som andra barn, men inte som du beskriver det.
Sedan brukar generellt förskolor i välbärgade områden vara bättre. Det finns ofta flera privata alternativ.

Min dotter är ett nu och skulle älska förskolan! När vi är iväg och leker i större barngrupper ser hon knappt efter mig. Full fokus på alla andra barn bara och är även väldigt nyfiken på andra vuxna. Hon kan både gå och äta själv. Förstår mycket, men kan inte säga så mycket ännu. Just nu känner jag mig som en dålig mamma som INTE har henne på förskolan. Hon skulle verkligen behöva umgås i barngrupper oftare än vad hon idag gör (en dag i veckan). Vissa ettåringar skulle kanske inte skolas in så tidigt, men många ettåringar vill och behöver träffa barn.

Sedan finns det ju de föräldrar som försöker få ihop ekonomin och andra familjer där den ena föräldern inte är villig att vara föräldraledig alls. Det är orimligt att en av föräldrarna ska vara hemma obetalt eller med väldigt dåligt betalt, för att den andra inte vill vara hemma alls med barnet. Det finns också de som inte mår bra att vara borta från sitt jobb och det lider barnet av mer än av att gå på förskola. Jobbar inom skolvärlden och träffar sällan på jätteledsna ettåringar. Däremot har jag träffat på måånga ledsna två- och treåringar. Speciellt om de nyligen skolats in.

Mina kunde både gå och äta själva och var inte alls rödgråtna, de är liksom för små för att fatta att dom blir lämnade. Att stanna hemma med dom hade inte funkat då jag var tvungen att jobba/plugga. Nu är barnen i skolåldern och det har inte gått någon nöd på dom.

Kul att du är välbärgad. Alla är ju inte det.

Jag tror inte det är så många av ettåringsföräldrarna som gör det av ego-skäl. I de flesta fall är det nog ensamstående mammor som måste ha ungarna på dagis för att få bidraget. En klasskompis till min dotter t ex, som måste skola in sin ettåring heldagar på dagis, medan mamman själv måste vara på någon löjlig aktivitet som anordnades av arbetsförmedlingen.

Men visst finns de, de där egoföräldrarna. Vi har nyligen haft en på "vårt" dagis. Ungen var 1 år och 2 veckor gammal. Kunde gå 3 steg. Grät och skrek all sin vakna tid. Personalen hade huvudvärk varje dag. En personal måste hela tiden bära barnet för att få ner ljudnivån lite. De andra barnen "smittades" av gråten och blev ledsna de också. Vi försökte vara ute så mycket som möjligt för att vila öronen. Och för vad? För att båda föräldrarna vägrade vara hemma från jobbet en enda dag till. Ingen ville uppoffra sig. Så blev barnet sjukt, alla fick vila upp sig några dagar, och sedan började helvetet om. Det tog två månader innan barnet blev tyst. Inte glad eller nöjd, utan tyst.

Då lägger sig lugnet och harmonin tills nästa ettåring kommer ...

Vet inte om du på riktigt är korkad eller bara helt oinsatt i förskolans verksamhet. Men, barnen gråter inte hela dagarna och blir inte bara lämnade där för att föräldrarna inte vill spendera tid med dom. För att försörja sitt barn behöver man en inkomst, och för att få en inkomst behöver man ett jobb. För att få behålla sitt jobb så får man inte vara föräldraledig hur länge som helst. Men det kanske inte du har fattat? Du kanske lever på en förmögenhet du ärvt?

Verksamheten har inskolning av en anledning. Barnen går till verksamheten tillsammans med föräldrarna innan man successivt låter barnen vara där själva. Inskolningsperioden anpassas efter barnets behov. Självklart finns det barn som är mer ledsna än andra men i det stora hela så går det bra. Barnen har det barn på förskolan, får sina behov av mat, hygien och omsorg mötta plus ett socialt utbyte av barn i samma ålder. Föreslår att du läser en kurs om barns kognitiva och sociala utveckling i förskoleålder innan du dömer.

Men snälla alla ettåringar sitter ju inte och gråter hela dagen, det hade ju varit ohållbart både för barn och personal. (Har arbetat i förskola) Jag är absolut inget fan av att lämna tidigt på förskolan, kommer själv ha min son hemma till han är minst 2år, förmodligen 3år, just för att jag har den möjligheten ekonomiskt och då tar jag den. Men de flesta förskolor är faktiskt bra och med en ordentlig och bra inskolning går det för det mesta bra, så hade jag varit tvungen är det inget jag mått dåligt över.

Tror definitivt inte föräldrar lämnar sina barn för att de ?inte vill vara med dem? utan för att man har ett jobb man måste gå till och även om man har pengar så kanske man är beroende av sitt arbete för att fortsätta att ha pengar, de stora husen och de fina bilarna i de välbärgade områdena betalar inte sig själva de heller.

I vissa, få fall, så blir det riktigt jobbigt och man har en ettåring som på riktigt gråter hela dagen och då får ju pedagoger och föräldrar tillsammans försöka hjälpa barnet, man kanske får gå tillbaka lite och göra om inskolningen på ett långsammare sätt exempelvis eller om det på något sätt är möjligt faktiskt ta hem barnet och vänta lite med förskola då barnet kanske faktiskt inte klarar av den separationen just nu. Tror det är en ytterst liten procent föräldrar som lämnar en liten gråtandes ettåring, som inte bara gråter vid lämning utan HELA dagen med gott samvete eller som inte gör allt i sin makt för att lösa det.

Vill bara säga till dig, då jag träffat så många föräldrar som uttryckt sig liknande (arbetat inom barnomsorg både i förskola och privat som nanny i många år) att din dotter så ohämmat ger sig in i leken och fokuserar på de andra barnen och vuxna är just för att hon är trygg, trygg i vetskapen att hennes mamma dyker upp när hon behöver henne. Hon har en trygg anknytning till dig, och säkert också en utåtriktad nyfiken personlighet. Du är absolut inte en dålig mamma som inte har henne i förskola, allt du berättar tyder snarare på att du gjort ett fantastiskt jobb som skapat denna trygga nyfikna individ. Många föräldrar tror när de barnen runt året börjar bli aktiva och nyfikna på omvärlden att de behöver stimulansen från en barngrupp, och absolut men det är inget man inte kan tillgodose själv, och dessa kortare stunder några få ggr i veckan är förmodligen alldeles lagom för att det ska fortsätta vara spännande och kul. Finns massor med andra sätt också att stimulera så små barns nyfikenhet. De behöver inte förskola, som jag sagt ovan vi har bra förskolor (de flesta) och man kan tryggt lämna sina barn där och de har det bra, men ingen kommer efter åren i mitt arbete ändra min uppfattning att en ettåring behöver definitivt inte förskolan, som sagt de far inte illa av den (också här gäller det de flesta och inte alla) men de har inget behov av den så tidigt.

Jag förstår självklart att föräldrar med lite pengar kan bli tvungna att lämna sina barn tidigare, men jag anser även att detta är ett val man gör.

Med mitt första barn levde jag och min sambo på en låg lön (ca 20.000 rent/månad) + en låg FP (ca 5.000/mån). Då hade vi hus och bilar etc. nej jag har inga ärvda pengar pch inte min man heller. Trots detta kunde vi vara hemma med barnet i 2 år. Varför? Jo för att vi prioriterade tid med vårt barn och struntade i all annan onödig konsumtion. Jag tror många gånger att barnen blir lidande pga föräldrars dåliga hand om pengar och sen ska barnen straffas för det. Inte OK