Erfarenheter av abort
Hej.
Nästa vecka kommer jag högst troligt genomgå en medicinsk abort. Trots att jag är säker på mitt val mår jag så fruktansvärt dåligt av det och skulle behöva skriva av mig och bolla tankar med någon som varit i samma situation. Jag känner att jag inte vill prata med någon i min närhet om det. Inte än i alla fall.
Till att börja med är jag ensamstående med ett litet barn. Jag har träffat en ny kille och vi började använda oss av kondom men sen ville vi prova natural cycles för att slippa kondom ibland. Det resulterade i för lite användning av kondom... Ingen av gångerna har killen kommit i och jag var naiv att tro att jag inte skulle bli gravid då eftersom jag har flertalet kompisar som enbart gjort så i flera år med sina pojkvänner och inte blivit gravida. Så oansvarigt, så dumt (av mig alltså, dömer verkligen inte nån annan till sina val).
Det finns många anledningar till att jag inte vill behålla. Jag och den nya killen har inte varit ihop länge och jag vet inte hur det kommer se ut i framtiden. Vi bor inte ihop och jag och mitt barn bor väldigt litet. Fastän jag och mitt barns pappa var ihop väldigt många år så tog det slut i graviditeten (ej mitt beslut). Så graviditeten var tuff och jag känner mig inte redo för en till än. Jag behöver börja jobba snart för mitt och mitt barns skull. Har levt på mammapengsminimum hela barnets första år. Känner att jag gör mitt bästa för att ta hand om barnet jag har och ibland är "bara det" svårt. Jag känner mig helt enkelt inte redo för ett till barn.
Nog för att jag alltid trott att jag skulle tycka det var jobbigt att stå inför ett sådant här val men hade inte trott att det skulle kännas såhär extremt tungt. De dagarna jag vetat om det här har jag sett gravida överallt. Bebisar. Såklart var det väl lika många innan men tror inte jag uppmärksammande det på samma sätt. Jag känner sån oerhörd skam och skuld. Det skär i mig. Att jag/vi hade kunnat förhindra det här. Sorg. Känner mig otacksam. Skrockfull (karma?). Förvirrad. Orolig. Ängslig. Ledsen. Kommer på mig själv att be om förlåt hela tiden. Känner att det här går påverkar mitt barn också som är mycket mer skrikig och gnällig än vanligt.
Skulle vilja komma i kontakt med andra som gjort abort. Skulle så gärna (främst) vilja läsa om erfarenheter av er som "klarat er" bättre fysiskt och psykiskt än ni hade trott. Hur känner ni efter er abort? Hur tänker ni när det känns tufft? Andra tankar ni vill dela med er av? När jag bokade tid för det här sa barnmorskan att alla upplever det så olika. När jag sökt hittar jag så mycket smärta, sorg, ånger och förtvivlan men nästan ingen som tyckt det varit lite enklare.
Och snälla ni! Jag mår så dåligt i det här som det är så elaka och dömande kommentarer undanbedes.
/Förtvivlad mamma