Familjehem - Utbränd på kort tid. Noll känsla, noll vilja.

Kastades in i uppdraget väldigt fort. Extremt dålig utredning av barnet gjordes av Soc vilket gav oss en felaktig och ogrundad bas för beslutet att anta uppdraget. Det påstods en massa saker om barnet i positiv bemärkning vilket snabbt visat sig inte vara sant samt en hel massa problematik och svårigheter dykt upp som vi inte var beredda på alls. Vi visades en topp av ett isberg och upptäcker nu att det var en topp och helt fel isberg...Hela sommarsemestern gick åt att försöka få vardagen att funka. Massor av provokationer från barnet, utmaningar, test men det mest utmattande var nog att någon som nästan är i tonåren inte kan nånting, alls. Att lära ett stort barn från grunden. 

Ögontjäneri, att inte kunna känna av situationer, förstå att backa, lämna företräde, säga tack, bete sig med nya människor, med vuxna människor, tränga sig före, knuffa främlingar, inte se andra, inte kommunicera med andra, vänta på sin tur, äta för mycket, ta det sista, ta först, ljuga, hävda sig, detta jäkla tävlande. Springa före, släpa fötterna efter sig. Inte kunna vänster och höger. Inte bry sig när man vill lära hen. Inte bry sig alls om när man vill lära hen essentiella saker som höger och vänster och hur man ringer i telefonen eller betalar i affären. Skitar ner sig och gör hål på saker hela tiden. Inte bryr sig om det heller. Inte har så mycket men ändå tar sönder det hen får. Hånskrattet. Hånflinen. Att hen vill vara och anser sig vara stor men är så liten. Inte kunna sitta still. Stå när alla andra sitter. Sitta när alla andra står. Trampa på stället. Pipa, vissla, gnissla och irritera där det ska vara tyst som på bio/teater/offentligt. Glömma alla ord. Inte veta vad sallad är, makaroner, namn som sagts tusen gånger den senaste minuten, någon person vi pratat om massor, kommer hen inte ihåg. Att avbryta hela tiden mitt i meningar som inte handlar alls om hen. Kontrollbehov men ändå inte. Litar inte på någon. Försvara dig. Förklara sig. Ljuga. Glömma. Gå iväg.

Ring soc omedelbart imorgon och säg som det är. Det stackars barn det handlar om märker garanterat av dina känslor och barnet förtjänar inte det.

Vad hade du/ni för bild av hur det skulle bli?
Det är barn med eller i problematik som hamnar i familjehem, oavsett anledning så är barnen skadade i sin tilltro till de vuxna. De är vana vid att vuxna gör det som är bäst för dem själva och att barnet måste försöka få lite uppmärksamhet genom att uppföra sig så att de märks...
De är vana vid att bli bortkastade när de vuxna tröttnat på dem...
De är vana vid att de vuxna lovar och sedan sviker...

Nu gör ni samma sak. Lovar att ta hand om barnet och tröttnar.

Finns det något annat sätt? Kan du och maken avlasta varandra eller få avlastning från annat håll? Kan soc. hjälpa er med avlösningstjänst eller liknande?
Kan ni se på ert uppdrag med andra ögon? Att det inte handlar om att få detta barn att bli ett mönsterbarn som går i perfekt tempo, i fina kläder och är artig och självgående så ni kan promenera med er familj på stan och alla tycker att ni är sååå lyckade föräldrar? Utan att ert uppdrag är att få barnet att känna att det är OK att vara tillsammans med vuxna utan att vara rädd för allt möjligt? Passa barnet så att det inte attackerar lilla barnet, gör saker som barnet klarar av och gillar, stötta, vägled osv. Ha låga krav i början och när saker börjar fungera så gör man nya saker tillsammans.
Att åka till stan och handla i butik låter som ett stort steg för någon som inte är van att ha förtroende och inte har kunskap om hur man uppför sig bland folk.

Ja, det är ju också en del i det här. Att vi haft tät kontakt med Soc och varit super-ärliga hela tiden med hur jobbigt vi känner att det är!

De har bara reagerat i stil med "jaa... oj, det låter jobbigt... men ni fixar det här... Vi hörs om ett par veckor!"

Noll stöd.

Och om de varit alarmerade av detta (som inte är en nyhet för dem) borde inte de ha rekommenderat avslut? Det är väl de som ska vara experterna.

Eller menar de att det ska vara såhär?

Ja, det är ju också en del i det här. Att vi haft tät kontakt med Soc och varit super-ärliga hela tiden med hur jobbigt vi känner att det är!

De har bara reagerat i stil med "jaa... oj, det låter jobbigt... men ni fixar det här... Vi hörs om ett par veckor!"

Noll stöd.

Och om de varit alarmerade av detta (som inte är en nyhet för dem) borde inte de ha rekommenderat avslut? Det är väl de som ska vara experterna.

Eller menar de att det ska vara såhär?

Ja, det låter som om du skyndsamt bör avsluta uppdraget och jag tycker inte att du bör åta dig något nytt. Du uppvisar i mitt tycke en orealistisk inställning till familjehemsgärningen och till de som placeras i familjehem.