Trött, ledsen och behöver pepp!!

Känner delvis igen mig i er resa, men framför allt känner jag igen mig i den här hopplösheten, tröttheten och att man känner sig så ledsen och negativ. Slutade med p-piller i oktober 2016, mensen kom igång direkt. Efter det här det stått stilla, inte ett plus på snart 2 år. Påbörjade utredning för ett halvår sen men fick ingen hjälp genom landstinget då dom inte hittar något fel (förutom att jag inte blir gravid då). Men de vill att vi försöker i 3 år.. nu väntar vi på att den privata kliniken ska öppna efter att dom har haft sommarstängt. Men hur situationen ser ur där har jag inte en aning.

Har du pratat med någon angående smärtan som har kommit? Det måste ju finnas någon anledning till det :/

Ja vi gjorde också utredning i jan/feb och de hittade då ingenting. Gick parallellt till en gynekolog på vårdcentral inte heller han ser något anmärkningsvärt. På båda ställena är de tvärtom super pepp och helt helt säkra på att jag skall bli gravid när som. Men nu har det gått ytterligare 6 mån utan resultatet så jag antar att det på något sätt bevisar att jag har rätt och dem har fel tyvärr.

Fick tips om en ny gynekolog i veckan så får ringa honom på måndag. Skam den som ger sig typ..

Hur har det gått för dig, har den privata kliniken öppnat?

Tyvärr blir man ju inte mer gravid av deras pepp och övertygelse om att jo ni kommer bli gravida när som! Men det klart att det är positivt på ett sätt att dom inte hittar nånting. Men samtidigt kan man ju inte låta bli att undra varför det inte går.

Vi fick kontakt med den privata kliniken i veckan och kommer som det verkar köra igång med IVF i oktober.

Hej, vill tyvärr också hänga i eran klick! Jag (28) och min sambo (32) har försökt i 1,5 år. Vi bor i Luleå.

2017 jan: Slutar med p-piller. Får konstant smärta i magtrakten och söker vård i ->
2017 april. Har inte blödit och vc säger "att det nog är mensen som är på gång så vi väntar tills efter sommaren." Väldigt ont.
2017 september: Fortfarande ingen mens, och smärtan värre. Får primolut nor som framkallar blödning, sen ska vi än en gång "vänta" tre månader för att den ska komma igång. Smärtan försvinner.
2017 december: Fortfarande ingen mens. Besök på kvinnokliniken. Undersökning med ultraljud och allt ser bra ut. Vill att jag ska äta mer primolut nor. Denna gång tre månader och sen vänta. Köper inga. (Nu i efterhand så besviken att jag inte fick liknande pergotime, är ju inte mensen jag är ute efter utan ÄL)

2018 jan: Stressad. Ringer gyn och får ta prover på VC. Proverna visar inget men något förhöjd LH. Strax därefter får jag starkt ÄL-test och får min första mens efter 13 månader!!! (I journalen skriver läkaren bör utredas för PCOS )

2018 jan-mars. Mens som en klocka, 35 dagars cykel men ändock regelbunden.

2018 april. Försöker boka en tid för att undersöka om allt annat ser bra ut. Har haft mycket problem med UVI, svamp och senare vestibulit. Alla tider på både sjukhus och privat är uppbokade.

2018 juni: Försöker boka tid ännu en gång. Blir informerad att jag står i kö på fertilitetsutredning men pga trycket finns inga tider.

2018 augusti: Min cykel har gått från 35->45->52 dagar. Jag ringer angränsade kommun för att höra om de har några tider.
De kan inte ta emot mig men tycker att det låter konstigt att jag inte fått tid och ringer till sjukhuset i min hemkommun som har sommarstängt. Blir informerad om att jag inte finns på någon lista eller att de ens förstått att vi har barnlängtan (måste varit någon praktikant, för kollar upp mina journaler och det står på varje jäkla besök jag gjort.)

Är iallafall extremt uppgiven och väntar just nu på en mens som hittills är 52 dagar + 7 dagar sen och är inte gravid. Målet just nu är att vänta tills 4 september när de öppnar och ställa oss i kö antar jag och sen ska vi väl "vänta" tills vi får en tid. Vi har gjort två egna spermie-test och båda har visat positivt.
Phew, långa kortversionen hehe.

Hade varit kul att få följas åt!

Hej, jag hänger också på i er tråd :)

Jag är fyller snart 31 år och sambon är 29. Ingen har barn sedan tidigare. Vi har försökt i över 16 månader och inte ett puls någongång. Vi började utredningen i maj och har precis fått alla resultat och det ser väldigt bra ut. De är också helt övertgade om att det kommer gå fint och att ev ivf är aktuellt om ett år om det inte skulle lösa sig innan. Hur går era tankar med att köra via landstinget eller privat?

Måste säga att det nästan är ännu mer frustrerande nu när allt ser så bra ut att vi inte plusat en enda gång. Det enda man ser är gravida, barnvaganar och känner en sjuk längtan att få uppleva ett barn men mannen i sitt liv.

Kul att följas och peppa vara varandra!

Jag är 39 snart o mannen 37..hade försökt i nästan tre år när vi blev gravida i feb men fick tyvärr tidigt MA o inget har hänt efter det...inte sökt vård eftersom jag är/var överviktig. Gått ner mkt i vikt o blev då gravid i feb men ma som sagt. Har en dotter sedan innan som tog ett år att få till.

Vet inte om vi skulle kunna få någon hjälp eftersom vi kan bli gravida ..hade spolning o test inbokat av mannens simmare innan vi plussade i feb som vi ju förstås avbokade...

Börjar få lite panik så tiden rinner iväg,tycker cykel o kropp varit annorlunda sen ma:t o börjar bli orolig att det är klimakteriet som börjar knacka på, vill verkligen ge mannen ett efterlängtat barn till o ge dottern det syskon hon önskar så hett...

Asandra33: Håller med om att det känns frustrerande att inget är fel men ändå går det inte. Jag har försökt gå både via landsting och privat (men finns inga tider just nu). På den privata finns inga tider framtill december! men jag ska fortsätta via sjukhuset. Speciellt utifall IVF är aktuellt.

 

Jag vet inte om det tar över tråden lite, @Annanathalia du kanske bara ville samla pepp på ett och samma ställe men vad sägs som att vii gör en sammanställning med korta fakta om oss själva så man lätt kan se vars alla är i utredningar och dyligt, för nya läsare och för oss. Som en "alla vi som försöker skaffa barn och försökt länge". Har läst andra trådar som gjort så men alla är oaktuella. Så kan man bara kopiera och lägga till senaste när något händer för en? Ex:

Luno: 28 år, sambo 32. Slutade med p-piller i januari 2017. Ingen ÄL/mens tills januari 2018. Nu långa och oregelbundna cykler mellan 35-52. Allt ser bra ut enligt ultraljud och läkare. Enligt hemmatest ser simmarna bra ut också. Väntar på att ta kontakt med fertilitetskliniken 4/9. Eventuellt utredas för PCOS.

 

Gjorde för övrigt ett till gravtest idag. Är fortfarande sen (om jag ens hade ÄL, testade aldrig den här cykeln) negativt såklart och känns så jävla pissigt. Har jätteont i brostvårtorna, konstigt ont i magen och vaknat tidigt av att må illa. Skengravvis eller mensen som kanske är påväg...Hur som helst, känner mig så uppgiven och stressad. Om jag bara hade slutat med p-piller tidigare, eller satt ner foten till läkaren kanske vi hade haft knoddis eller iallafall varit gravida idag . Eller iallafall haft en påbörjad utredning!

Förstår den där dubbla känslan av att allt ser bra ut men att det fortfarande inte händer något! Vi fick liknande besked som er när vi sökte hjälp via landstinget efter drygt 15 månader utan plus. Allt såg bra ut och de är övertygade om att vi kommer bli gravida själva. Om vi inte skulle lyckas skulle vi söka hjälp igen efter tre år. Men månaderna går och inget händer ju. För oss finns det inte på världskartan att vänta ett år till, och sedan stå i kö för att eventuellt få hjälp. Så vi har sökt privat nu och ska iväg på ett första planeringsmöte i början av september.

Frustrationen är enorm, särskilt som du säger när folk plussat till höger och vänster.

Tror att en del av att jag är så trött på allt detta är att jag får höra att allt ser så bra ut och att jag säkert blir gravid när som trots att jag känner att något är fel. Och jag blir inte gravid, så det är inte bra. Uppenbarligen.

Fick besked i veckan om att vi äntligen blir kallade för uppstart av IVF så har tid på tisdag. Är väldigt lättad samtidigt som jag verkligen känner att det känns lite sjukt att vi skall behöva gå igenom IVF med tanke på att jag varit gravid på naturlig väg 3 gånger i livet. Känns som att förklaringen är enklare än så och att man har väldigt enkelt för att ta IVF som lösning. Men men! Hur mår ni andra? Jag är uppenbarligen fortfarande negativ ha ha.

Jag förstår dig absolut, det är så knäckande och ibland nästan skrattretande. Allra mest irriterad blev jag när jag frågade läkaren om det skulle kunna vara aktuellt att göra en spolning av äggledarna eftersom inget hände och att allt enligt dom såg bra ut. Då näst intill skrattade läkaren och sa att jag nog bara behövde slappna av så skulle det hända. Ingen spolning med andra ord.

Ibland är det ju bara oförklarligt, även om jag har svårt att köpa det själv. Hoppas att ni får ett bra uppstartsmöte imorgon!