Plötslig hyperkänslighet

Hej!

Efter många års återkommande tillstånd tänker jag att det är dags om någon annan känner igen sig kring detta. Har aldrig tagit det vidare och funderat så mycket vad det är eller vad det kan bero på.

Jag har ett återkommande tillstånd som ofta kommer sent på kvällarna.

Jag kan liksom känna att det smyger sig på. Och efter att ha råkat ut för detta så länge som jag kan minnas har jag lärt mig att hantera det. Ja, eller så bra jag kan iaf.

Det är som att hamna i ett tillstånd där jag blir extremt överkänslig mot allt. Ljud, och beröring framför allt. Minsta lilla beröring känns som att det ska gå hål i huden. Minsta rörelse med kroppen känns som att den tar skada. Och även om jag vet att det inte är så så blir känslan så verklig att jag inte kan trotsa det. Och även om jag vet att det bara sitter i huvudet så är det en märklig känsla. Jag skulle inte kalla det smärta. Men överkänslighet. Dricker jag vatten känns det som att det kommer att fastna i halsen exempelvis. Min egna röst känns som att det är så hög volym att hörseln tar skada av att jag ens pratar. Det är som att jag inte riktigt vet hur hårt jag håller om min egna kropp. Som att det lika väl skulle kunna vara så att jag håller så hårt att det gör ont på riktigt. Men spontant känns det som att det är en hyperkänslighet. Det är som att kroppen är satt i ett läge där jag helt tappar kontroll över vad som är verkligt och inte. Det enda som funkar är att vänta ut det. På samma sätt som det smyger sig på så försvinner det lika diskret. 

Jag är osäker på exakt hur länge det pågår eftersom jag aldrig tagit tid under detta tillstånd. Men jag skulle uppskatta det till ca 20-30 min. Jag vet inte om det är någon form av ångest. Det enda jag kan härleda det till är allmän trötthet. Just eftersom det ofta sker ganska sent på kvällarna. Som tur är jag ofta ensam så att tillvaron är ganska lugn. Ibland när det är som jobbigast kan jag gå och lägga mig hos min tjej och bara förklara att det är så där jobbigt igen. Och då fattar hon vad jag menar. Just då är det ganska skönt med sällskap. Men det är egentligen ingen annan form av ångest eller sorg. Bara en extrem känslighet. Så svårt att sätta ord på det. Men kanske finns det någon där ute som känner igen sig i det jag beskriver. Eller något liknande.

Skriv gärna tillbaka om så är fallet.