Går det att bli helt frisk från psykisk ohälsa?
När jag gick i fjärde klass började jag att bli psykiskt trött, antagligen för att jag gjorde för mycket och för att jag hade en extrem prestationsångest. Jag påbörjade en rutin med att jag sov en timme varje dag efter skolan, trots att skoldagen inte varit särskilt lång och trots lång och djup sömn under natten. Tillslut så började jag att få starka overklighetskänslor ibland när det blev för mycket folk runt omkring mig. Jag trodde nästan varje gång det hände att jag skulle svimma. Jag började få gråtattacker på kvällar utan att veta varför. I femman hade jag mitt första samtal med en kurator. Han förklarade att jag antagligen var deprimerad (i efterhand tycker jag att utmattningsdepremerad skulle passat bättre).
I fredags gick jag ur nian. Problemen har aldrig försvunnit helt, utan kommit och gått. De senaste åren har jag fått anpassad studiegång för att orka med. Jag minns inte ett enda år i skolan som jag inte har behövt kämpa mot tröttheten och mot generell psykisk ohälsa sedan fyran. Till hösten börjar jag gymnasiet (naturvetenskapliga linjen) och mitt mål är att börja må bra på riktigt och på heltid. Problemet är att vägen dit känns så extrem svår för mig, jag vet inte riktigt vad jag ska göra som jag inte redan har gjort. Min mamma pratar om att acceptans. Den tanken förstör mig. Jag kommer inte orka leva ett helt liv om det alltid ska vara såhär.
Går det att bli helt frisk?