Vad ska jag göra? Mvh En sökande själ (långt)
Här kommer hela eftermiddagens läsning! Ursäktar för att det är så långt. Mycket som snurrar i huvudet nu (ofta) , tack för att jag fick skriva av mig och hoppas att någon orkar sig igenom det ????
Jag har aldrig på riktigt känt att jag är där jag ska vara. Det går i omgångar och ibland är det självklart bättre, men alltid långt i bakgrunden har det varit med ett visst missnöje. Längtande till något annat, sökande efter min själs mening eller vad man nu ska kalla det. Genom sociala medier har jag spenderat otaliga timmar på storslagna människors konton. Jag har alltid dragits till de där personerna som bröt upp sina liv i grunden och skapade sig ett nytt liv , ett liv som var deras. De verkar alltid så uppfyllda, så lyckliga , så hela. De sociala mediernas ridå, jag vet. Men fortfarande. De har följt sin passion, följt sin magkänsla, sin längtan och på så sätt uppfyllt sitt JAG, hittat hem till sitt liv. Men hur? Herregud det går ju inte att bara bryta upp allt! Eller?
Jag kommer ihåg när jag var 10 år och satt på mitt rum i mitt barndomshem. Min favoritplats var fönsterbrädet i det enda fönstret i mitt avlånga rum. Jag satt där med hög musik, 90talets typiska pojkbandsballader, och jag tittade ut mot horisonten. Eller horisont och horisont, så mycket till horisont jag hade i villaområdet jag växte upp i. Det kanske snarare var himlen som drog mig utåt, uppåt, inåt till tankarnas och drömmarnas värld. Jag vet att jag inte kunde sätta fingret på vad jag tänkte på egentligen, det var inte några sagor om tomtar o troll, inga pojkbekymmer och inga saker jag önskade mig som jag satt och fantiserade om . Nej . Redan då fanns Längtan. Jag kallar den för Längtan för jag vet inte riktigt vad det är och kunde då inte riktigt definiera den, känslan, det kan jag fortfarande inte. Det närmsta jag kan komma är ordet längtan. Ett sökande. Jag bara tittade bortåt, utåt.
Jag kommer ihåg när jag var 15 år och övertygad om att jag var född i fel århundrade. Jag tyckte då att jag hade passat mycket bättre bland häst och vagn, hemmafruar och släktgårdar, när världen inte var större än några mil åt vardera håll.
Nu är jag 27 år gammal, gift och har en underbar liten dotter. Och känslan är kvar. Den har aldrig lämnat mig. Jag vet nu lite mer om mig själv än vad jag gjorde som 10åring. Jag är introvert och jag är kreativ. Min närmsta familj är otroligt viktig för mig.Jag är bra på att måla och jag mår bra av att träna yoga. Jag har en tendens av att ge av mig själv tills det nästan inte finns mer kvar att ge, och då skrika inombords efter egentid, som vanligtvis blir i form av en lång dusch på huk.Jag har mycket svårt att visa människor vem jag är helt och hållet. Masken är på så fort jag interagerar med andra utanför mitt egna hem. Inte ens min man som jag älskar högt och som är min bästa vän har fått höra alla dessa tankar. Jag ligger just nu hos mitt sovande barn och skriver det här i "note"-appen i telefonen och vet inte om det någonsin kommer visas för några andra ögon. Jag har haft episoder under åren med ångest och depressioner när Längtan har tagit mig för långt. Jag har stort behov av att vara hemma. Samtidigt kan jag helt uppriktigt säga att jag har en känsla av att aldrig riktigt hittat hem. Det här låter tragiskt och det låter som att jag är olycklig. Det är jag inte. Jag har ett bra liv med en fantastisk familj och jag är ofta glad. Mitt liv är fullt av kärlek. Jag är oerhört tacksam. Men oavsett så har Längtan alltid jagat mig.
I sinnets försök att uppnå ro så har Längtan under alla år växlat till olika specifika mål.
Om jag vara flyttar från den här lägenheten så kommer jag må bättre.
Om jag bara hoppar av den här utbildningen så släpper dem här tankarna, jag är fel ute här.
Jag är en "barnlös mamma" och om jag bara får barn kommer jag finna själafrid,
Om jag bara hittar mitt drömhus så kommer jag hitta hem
Om jag byter jobb, hittar mitt kall, så kommer jag känna meningsfullhet.
Än så länge har det inte lyckats. Kanske behöver jag bryta upp livet och börja om någon annanstans med min fantastiska familj? Kanske om vi säger upp oss och sätter oss på ett plan till en tropisk ö , börjar om, bara vi tre. Då kanske jag skulle hitta rätt? Jag kanske är i fel land. Eller kommer sökandet fortsätta även där?
Vem vet? Det enda jag vet är att jag måste göra något. Min allra största rädsla i livet är att bli gammal , se döden komma närmre, och fortfarande jagas av Längtan. Att aldrig ha funnit ro.
Om någon nu orkar läsa hela vägen hit så kanske ni har någon tanke om det jag skriver? Det kanske t.o.m. finns någon där ute som känner igen sig?
Skriv jättegärna några rader. Tack för utrymmet.
Kram