Hon flyttar

Jag flyttade till min mans stad för många år sen och har vantrivits något enormt sen dess. Han vägrar flytta och jag kan ju inte ta med mig barnen hur som helst, så jag är fast här.

För två år sen hände nåt fantastiskt.. Jag fick en första riktig vän här. För första gången på all den här tiden började kunna trivas. Känna att jag hade någon utanför familjen som jag kunde prata med, någon som dessutom har liknande bakgrund som min och förstod saker min man aldrig kunnat förstå på riktigt..

I vintras släppte de bomben. De ska flytta från staden. Det var tur att hon sa det över sms, för jag bröt ihop totalt och tårarna rinner även nu när jag skriver det här.

Det är ungefär en månad kvar nu och jag märker hur jag börjar undvika att umgås med henne, skärmar av mig för att det inte ska göra lika ont när hon plötsligt är borta.

Jag har hela mitt liv haft svårt med vänner.

Har aldrig förstått varför, men jag är alltid den som blir ensam kvar och som aldrig passar in.

Jag har verkligen försökt att få vänner, men det är jättesvårt. Jag har dessutom aspergers och är väldigt känslig för vilka signaler folk sänder ut.

Jag ligger sömnlös med panikkänslor över att jag snart är tillbaka på ruta ett igen. Ensam i en stad jag hatar.

Jag vet att jag har min familj.. Men det gör så förbannat ont att inte ha några vänner utanför familjen.. Folk som umgås med mig för att de VILL, inte bara för att jag råkar vara deras svärdotter, svägerska eller mamma..