Anonym (Anonym)

Äldre 24 May 22:44

11 svar

Känner mig så misslyckad, behöver stöd!

Jag är 25 år och har precis vaknat upp ur drogmissbruk. Har rökt gräs sen jag var16 och levt i en fantasivärld. Nu jar jag slutat men dagen jag insåg att jag kastat bort många år av mitt liv istället för att plugga, skaffa lägenhet och körkort, den dagen åkte jag ner i ett hål av depression. Slutade äta, kunde inte tänka på något annat än att dö. Allt kändes meningslöst, hela mitt ?jag? försvann. Nu har det gått några månader och jag mår liite bättre. Har fått bo hemma hos min mamma annars hade jag tagit livet av mig. Jag kände bara att allt jag trott på innan, universums krafter och godhet, finns inte längre. Nu är jag bara ett skal. Får hjälp av kurator och antidepressiva och pluggar upp mina betyg på komvux. Men som sagt, jag skäms så jävla mycket över hur jag levt, hur kunde jag vara så dum?! Någon här som gått igenom liknande som kan ge mig stöd :( kan nämna också att jag inte har en egen lägenhet, inga vänner eftersom jag fick flytta till en annan stad där min mamma bor. Ja allt är verkligen katastrof.

Anonym (Kram)

Äldre 24 May 22:52

#1

Ett steg i taget kommer du framåt tills du är mer nöjd, bra att du pluggar! Om du bara är 25 har du förmodligen många decennier kvar att leva, det är en jävligt lång tid att förbättra sitt liv på och du behöver inte stressa även om jag förstår om du känner det nu. Folk har många problem i sina liv även om det ser perfekt ut på ytan, kanske gläd dig åt de problem du INTE har?

Kram.

Anonym (...)

Äldre 24 May 23:11

#2

Ta du är inte misslyckad. Texten du skriver visar på en stark målmedveten ung tjej som är på väg i livet. Misslyckande vore att vakna upp om ytterligare 20 -40 år i ett drogmissbruk. Nä sträck på dig. Använd din kunskap och hjälp andra unga ut ur drogträsket eller att inte falla där i. Du fixar detta.

Aurora Borrealis

Äldre 24 May 23:28

#3

Anonym (Anonym) skrev 2018-05-24 22:44:41 följande:

Jag är 25 år och har precis vaknat upp ur drogmissbruk. Har rökt gräs sen jag var16 och levt i en fantasivärld. Nu jar jag slutat men dagen jag insåg att jag kastat bort många år av mitt liv istället för att plugga, skaffa lägenhet och körkort, den dagen åkte jag ner i ett hål av depression. Slutade äta, kunde inte tänka på något annat än att dö. Allt kändes meningslöst, hela mitt ?jag? försvann. Nu har det gått några månader och jag mår liite bättre. Har fått bo hemma hos min mamma annars hade jag tagit livet av mig. Jag kände bara att allt jag trott på innan, universums krafter och godhet, finns inte längre. Nu är jag bara ett skal. Får hjälp av kurator och antidepressiva och pluggar upp mina betyg på komvux. Men som sagt, jag skäms så jävla mycket över hur jag levt, hur kunde jag vara så dum?! Någon här som gått igenom liknande som kan ge mig stöd :( kan nämna också att jag inte har en egen lägenhet, inga vänner eftersom jag fick flytta till en annan stad där min mamma bor. Ja allt är verkligen katastrof.

GRATTIS OCH ÅTER GRATTIS TILL ATT DU ÄR DROGFRI!

När man blir fri så vill man gärna stoppa "blödningen" direkt. När det kommer till nykterhet så fungerar tiden som din bäste vän - efter en vecka blir det lite lättare än efter en dag som fri, efter en månad blir det lite lättare, ju längre tiden går när du är fri desto lättare blir det. Man kan inte stoppa blödningen direkt utan tiden får hjälpa till. Varje dag är en vinst! Imorgon blir lite lättare än idag. Om ett år är det ännu lättare och du har kommit ännu längre i drogfriheten, o.s.v.

Det du ska göra är att söka dig till NA/AA så att du kan hålla dig drogfri genom att förstå att din bakgrund som missbrukare är exakt det som kan hjälpa någon annan. Där kommer du träffa andra nyktra missbrukare, som varit drogfria länge, som har gått igenom samma saker som dig och som vill vägleda dig i detta! Kolla NA:s och AA's schema på nätet för möten i din stad. Mötena och allt är gratis. De som kan och mer än gärna vill hjälpa dig i detta vill att du ska komma dit. Gå på möte och ta hjälp av en vägledare där som kan guida dig i detta.

Kram

Anonym (Fasad)

Äldre 24 May 23:51

#4

Har läst ganska många inlägg på familjeliv men aldrig skrivit/kommenterat själv, men ville verkligen skriva till dig när jag såg ditt inlägg. Är kanske inte så bra på att formulera mig på ett bra sätt, men försöker mitt bästa. Är en 27årig kille som är utbildad samt arbetar som ingenjör, har tjej och bostad. Men ändå känner jag igen mig i det du skriver, med depression. Jag har, tvärt om från dig, gjort det som förväntas av mig och målat upp en fasad om att allt är "bra", fast att det inte stämmer. Jag har svårt att känna lycka i något jag gör, mycket känns meningslöst. När jag ser tillbaka på mitt liv känner jag mig inte stolt som jag kanske "borde". Detta eftersom jag inte vågat gå min egen väg.

Det jag vill säga är att jag som sagt känner igen mig i din depression och går ofta i tankar om vad meningen egentligen är med livet är. Ser inte fram emot saker längre, utan känner mig som du, mest tom.

Bara för att man gjort allt "rätt" behöver det inte betyda att man känner sig lycklig, utan väldigt många människor lever med en fasad som dom själva skapat (och är inspirerad från andra

). Detta bidrar till att människor förlorar sin egen identitet. Tyvärr så blir denna fasad mer påtaglig i och med alla sociala medier, samtidigt som samhällsproblemet som depression osv inte pratas öppet om. Har du läst om vad som hände med Tim Bergling (avicii)?

Hoppas jag kan nå fram till dig. Något som alltid varit en slags drivkraft för mig är att kunna sätta mig in i andras livssituationer och ge dom det stöd jag kan bidra med genom att prata med dom. Är det något du undrar över från mig, om jag kan stötta på något sätt?

avslutar inlägget med en smiley :)

Anonym (Emma)

Äldre 24 May 23:58

#5

Anonym (Anonym) skrev 2018-05-24 22:44:41 följande:

Jag är 25 år och har precis vaknat upp ur drogmissbruk. Har rökt gräs sen jag var16 och levt i en fantasivärld. Nu jar jag slutat men dagen jag insåg att jag kastat bort många år av mitt liv istället för att plugga, skaffa lägenhet och körkort, den dagen åkte jag ner i ett hål av depression. Slutade äta, kunde inte tänka på något annat än att dö. Allt kändes meningslöst, hela mitt ?jag? försvann. Nu har det gått några månader och jag mår liite bättre. Har fått bo hemma hos min mamma annars hade jag tagit livet av mig. Jag kände bara att allt jag trott på innan, universums krafter och godhet, finns inte längre. Nu är jag bara ett skal. Får hjälp av kurator och antidepressiva och pluggar upp mina betyg på komvux. Men som sagt, jag skäms så jävla mycket över hur jag levt, hur kunde jag vara så dum?! Någon här som gått igenom liknande som kan ge mig stöd :( kan nämna också att jag inte har en egen lägenhet, inga vänner eftersom jag fick flytta till en annan stad där min mamma bor. Ja allt är verkligen katastrof.

Var inte så hård mot dig själv. Det viktigaste är att du tagit dig ur missbruket och idag gör det bästa av ditt liv. Du är ung och har många år på dig att ta igen allt. Försök ha fokus på vad du kan göra idag, inte vad du gjort i ditt förflutna och vad du gått miste om. Det som hänt kan inte vara ogjort.

Jag har inte missbrukat, men på andra sätt "slösat bort" mer än 10 år av mitt trettioåriga liv. Gör nu mitt yttersta för att komma igen och skapa mig ett "normalt" liv. Är tyvärr inte förmögen att jobba ännu. Har en fysisk sjukdom som sätter käppar i hjulen. Borde skola om mig då jag aldrig kommer kunna jobba med det jag har utbildning för. Att studera har jag inga planer på i dagsläget. Där jag bor finns stora möjligheter att få jobb utan att behöva skaffa annan utbildning så jag testar olika mediciner just nu (gått omedicinerad och lidit helt i onödan pga bla långvariga depressioner + utmattning) och när jag hittat rätt kommer jag söka jobb och skaffa en nystart. Några år senare än mina jämnåriga, vilket jag skäms över, men försöker hålla näsan ovanför ytan och se framåt. När jag nått mitt mål kommer jag vara som "alla andra" och kunna ge mina barn samma ekonomiska förutsättningar som deras vänner med arbetande föräldrar har.

För att orka med känslan av att vara misslyckad, som jag länge bar på, har jag jobbat upp min tro på mig själv. Följer många sidor/grupper på facebook och instagram som stärker en som person och som skriver olika texter om framgång, livet, hur man tar sig genom svårigheter etc. Att se dessa i mitt dagliga flöde har hjälpt mycket. Har även gått i terapi och där blivit hjälpt med min låga självkänsla och dåliga självförtroende. Man måste jobba hårt för att komma igen, finns inga mirakel som sker över en natt. Du ar dock tagit det största och mest viktiga beslutet och jag är övertygad om att din mamma är stolt över dig för det, och tacksam över att su tagit dig upp. Det är starkt gjort och ännu en dag kommer du vara stolt över vad du åstadkommit i livet. Kämpa vidare, du är på rätt väg <3

Fredrica

Äldre 25 May 00:01

#6

Anonym (Anonym) skrev 2018-05-24 22:44:41 följande:

Jag är 25 år och har precis vaknat upp ur drogmissbruk. Har rökt gräs sen jag var16 och levt i en fantasivärld. Nu jar jag slutat men dagen jag insåg att jag kastat bort många år av mitt liv istället för att plugga, skaffa lägenhet och körkort, den dagen åkte jag ner i ett hål av depression. Slutade äta, kunde inte tänka på något annat än att dö. Allt kändes meningslöst, hela mitt ?jag? försvann. Nu har det gått några månader och jag mår liite bättre. Har fått bo hemma hos min mamma annars hade jag tagit livet av mig. Jag kände bara att allt jag trott på innan, universums krafter och godhet, finns inte längre. Nu är jag bara ett skal. Får hjälp av kurator och antidepressiva och pluggar upp mina betyg på komvux. Men som sagt, jag skäms så jävla mycket över hur jag levt, hur kunde jag vara så dum?! Någon här som gått igenom liknande som kan ge mig stöd :( kan nämna också att jag inte har en egen lägenhet, inga vänner eftersom jag fick flytta till en annan stad där min mamma bor. Ja allt är verkligen katastrof.

Försök istället känna en glädje över där du står idag och över insikten du nu fått. Allt börjar med insikt. Att du hyser känslor av skam kan jag förstå men försök hellre se på att det kunde gått mkt värre.

Var glad för att du fick turen att lämna den världen och känn tacksamhet över gåvan du fått - ett riktigt liv - ett liv med riktiga känslor - ett autentiskt liv.

Allt är en process. Processen är långsam. Du kommer med tiden bygga upp ett stabilt och normalt liv.

En egen lägenhet kommer komma och även nya vänner.

I början av processen känner man det du känner men det kommer gå över. Varje dag gör skillnad. En resa på hundra mil börjar med ett fotsteg och du har precis börjat och du behöver ha tålamod.

Jag känner inte dig men det glädjer mig ngt enormt att du kommit till insikt och vaknat och däri ligger lyckan!

Att du insett är nyckeln till att ta sig vidare - att du insett är så otroligt FANTASTISKT!

Aurora Borrealis

Äldre 25 May 00:31

#7

Anonym (Fasad) skrev 2018-05-24 23:51:41 följande:

Har läst ganska många inlägg på familjeliv men aldrig skrivit/kommenterat själv, men ville verkligen skriva till dig när jag såg ditt inlägg. Är kanske inte så bra på att formulera mig på ett bra sätt, men försöker mitt bästa. Är en 27årig kille som är utbildad samt arbetar som ingenjör, har tjej och bostad. Men ändå känner jag igen mig i det du skriver, med depression. Jag har, tvärt om från dig, gjort det som förväntas av mig och målat upp en fasad om att allt är "bra", fast att det inte stämmer. Jag har svårt att känna lycka i något jag gör, mycket känns meningslöst. När jag ser tillbaka på mitt liv känner jag mig inte stolt som jag kanske "borde". Detta eftersom jag inte vågat gå min egen väg.

Det jag vill säga är att jag som sagt känner igen mig i din depression och går ofta i tankar om vad meningen egentligen är med livet är. Ser inte fram emot saker längre, utan känner mig som du, mest tom.

Bara för att man gjort allt "rätt" behöver det inte betyda att man känner sig lycklig, utan väldigt många människor lever med en fasad som dom själva skapat (och är inspirerad från andra

). Detta bidrar till att människor förlorar sin egen identitet. Tyvärr så blir denna fasad mer påtaglig i och med alla sociala medier, samtidigt som samhällsproblemet som depression osv inte pratas öppet om. Har du läst om vad som hände med Tim Bergling (avicii)?

Hoppas jag kan nå fram till dig. Något som alltid varit en slags drivkraft för mig är att kunna sätta mig in i andras livssituationer och ge dom det stöd jag kan bidra med genom att prata med dom. Är det något du undrar över från mig, om jag kan stötta på något sätt?

avslutar inlägget med en smiley :)

Mycket bra inlägg!!

Anonym (Du är bra!)

Äldre 25 May 03:30

#8

Anonym (Anonym) skrev 2018-05-24 22:44:41 följande:

Jag är 25 år och har precis vaknat upp ur drogmissbruk. Har rökt gräs sen jag var16 och levt i en fantasivärld. Nu jar jag slutat men dagen jag insåg att jag kastat bort många år av mitt liv istället för att plugga, skaffa lägenhet och körkort, den dagen åkte jag ner i ett hål av depression. Slutade äta, kunde inte tänka på något annat än att dö. Allt kändes meningslöst, hela mitt ?jag? försvann. Nu har det gått några månader och jag mår liite bättre. Har fått bo hemma hos min mamma annars hade jag tagit livet av mig. Jag kände bara att allt jag trott på innan, universums krafter och godhet, finns inte längre. Nu är jag bara ett skal. Får hjälp av kurator och antidepressiva och pluggar upp mina betyg på komvux. Men som sagt, jag skäms så jävla mycket över hur jag levt, hur kunde jag vara så dum?! Någon här som gått igenom liknande som kan ge mig stöd :( kan nämna också att jag inte har en egen lägenhet, inga vänner eftersom jag fick flytta till en annan stad där min mamma bor. Ja allt är verkligen katastrof.

Du har precis vaknat upp ur ett missbruk! Du är stark och klok och duktig- det är inte Alla som klarar av det, tyvärr. Så du är verkligen jättebra!

Och eftersom missbruk klassas som en sjukdom så får du tänka så - du har varit sjuk. Nu ska du tillbaka till livet, men som alltid vid rehabilitering - det tar tid.

Ett avslutad missbruk gör också att man blir deprimerad ett tag, verkligheten hinner ikapp en och kroppen kanske ändå har suget kvar. Det är tufft. Men det går över!

Dessutom jobbar du redan med att bygga upp dig igen, du pluggar och ska framåt. Tids nog får du både vänner och hela livet tillbaka - men var snäll mot dig själv och ha tålamod. Imorgon är /känns det bättre. En dag i taget. Du är på rätt väg och du är bra!

Försök röra på dig mycket och träna. Det hjälper både mot depression och att rehabilitera din kropp och din hjärna.

Du är BARA 25. Och det finns många vilsna själar i din ålder och äldre som söker sin plats här i livet. Eller kanske har slösat bort tid på något annat som inte alls passar dem. Man söker lycka egentligen hela livet. Det är en process. Och man krisar i livets olika perioder. Det hör till liksom.

Men jag vill ändå betona att du är duktig och bra som du är. Hästjobb att ta sig ur ett missbruk.

Många vanliga 25-åringar bor hemma. Det är bostadsbrist. Du hinner ta körkort, plugga, skaffa nya vänner, familj och leva livet!

Stor kram till dig!

MiniLakris

Äldre 25 May 15:40

#9

Känner igen mig mycket väl i ditt inlägg. Började också röka cannabis vid 16 och håller med dig om det mesta du säger i ditt inlägg. I mitt fall skulle jag inte kalla det ett missbruk förens jag kom upp i 22 års åldern. Det var då jag började ta droger utav fel anledningar. Då var det inte längre nått jag gjorde i fest sammanhang eller för att ha en kul kväll med polarna, utan övergick i nånting jag gjorde för att inte behöva ta itu med mina problem. Efter det gick det ganska fort innan man satt i en ond cirkel och blev mer och mer deprimerad.

Det här höll på tills jag var 25. Då blev jag en dag sa till mig själv att det får va nog med att må såhär nu, och sålde vad jag hade och gav mig ut på en volentär resa till Portugal/ Spanien. (Den här storyn är för lång och oviktig i sammanhanget, så hoppar till poängen).

Det är viktigt att hitta roten till varför du mår dåligt och sen ta det där ifrån. Droger är inte roten kan jag säga helt säkert, utan ett symtom utav det riktiga problemet. Så länge det riktigt problemet finns kvar så kommer du utväckla nya självskade beteenden tills du ryckt upp problemet vid roten. Alkoholim, sockerberoende, shoping beroende och liknande är allihopa missbruk och självskade beteenden som ger folk avlastning från problem dom har i sig som dom inte vill ta itu med. Du är inte alls sämre på något sätt för att just droger varit ditt sätt att hantera det. Även om samhället säger annorlunda, så borde du absolut inte lyssna på alla fördommar folk kommer ha.

Det här borde vara en tid att ransaka sig själv och sätta upp nya planer och mål. Vad vill du? Vet att det är världens svåraste fråga och bara 1 på 100 kan ge ett vettigt svar på den. Men det kommer hjälpa dig massor och ge dig något att kämpa för och vilja uppnå om du inte har något just nu.

Sen är det bara hårt jobb som gäller. Det går inte att komma förbi det hur man än vrider och vänder på det. Hårt jobb med sig själv ger resultat. Det är inte lätt men det är det ända som fungerar i längden. Utmana dig själv och vilja växa. När du slutar med dom kommer livet fortsätta i samma spår, hur långt du än kommit i din utväckling. Låt aldrig den dagen komma då du känner dig "färdig". Man kan se det här så tydligt i folk. Varför finns det folk i 20 års åldern som känner sig själva och världen bättre än folk i 60 års ålderna. Den ena har mött sina problem och jobbat hårt och den andra bara fortsatte fly på vilket sätt som nu funkat för dom.

Möter man inte sina demoner kommer dom stanna tills du gör det.
Jag säger inte att det är lätt, jag säger att det är värt det!

Anonym (A)

Äldre 25 May 15:45

#10

Anonym (...) skrev 2018-05-24 23:11:19 följande:

Ta du är inte misslyckad. Texten du skriver visar på en stark målmedveten ung tjej som är på väg i livet. Misslyckande vore att vakna upp om ytterligare 20 -40 år i ett drogmissbruk. Nä sträck på dig. Använd din kunskap och hjälp andra unga ut ur drogträsket eller att inte falla där i. Du fixar detta.

Instämmer

Anonym (Se framåt)

Äldre 25 May 15:51

#11

Låt inte ditt förflutna definiera din framtid. Det som varit har varit och det är viktigt att acceptera, för oavsett hur mycket man ältar det förflutna så går det inte att ändra på. Det viktigaste är inte vart du varit i livet utan vart du är påväg, och du är påväg mot en ljus framtid. Kämpa på och se framåt :)

Känner mig så misslyckad, behöver stöd!

INNEHÅLL