Bonusdotter

Hur gammal är hon? Och hur länge har ni bott ihop med tanke på att det bara var ett år sedan de separerade? Det låter som att hon är lite blyg bara och behöver mer tid. Är väl bra att pappan är med mkt i början så hon får vänja sig. Kanske hon skulle gilla att få chans att umgås mer med bara en av dina döttrar (den närmast i ålder?) så hon får chans att lära känna henne bättre? Det kan vara svårt att komma in i ett sammanhang med tre tighta tjejer som varit nära vänner hela sitt liv.

Tycker att det svårt att få ihop bonusfamiljen. Det är inte så att vi inte kommer överens utan vad man kan förvänta sig eller ska man inte förvänta sig?
För mig är familjen väldigt viktig då mina föräldrar dog när jag var tonåring. Jag och mina 3 tjejer är väldigt tighta och de är tighta med varandra. Inte så att de alltid hänger med mig men de är mycket hemma. Jag har varit separerad i flera år från barnens pappa och vi har kört varannan vecka och det är inget konstigt. De är superlojala och byter varje vecka. De är nu 18, 16 och 12. 
Sambon har varit separerad ett år och är tight med sin dotter men hon väljer ganska ofta bort oss när mina barn är hos mig. De tar plats och pratar mycket absolut men bonusdottern har uttryckt själv att det är så härligt med bullriga familjer. Hon har pojkvän. Ibland vågar hon inte göra saker själv utan vill att pappan ska vara med ganska osäker, men när hon är här hemma så pratar hon tar plats och har åsikter oxå. Vi tycker att det är tråkigt att det är såhär både sambon och jag. Vi har pratat om det.
Ska jag bara låta det vara såhär jag förstår ju att det är svårt att få in 4 nya individer i sitt liv när man varit van att vara själv. Vi gillar varandra och det kanske har blivit såhär fast det inte är meningen. Det är inget bestämt när hon ska vara här utan hon kommer och går som hon vill. 

Du får ursäkta men några månader! Snacka om att förvänta sig för mycket på väldigt kort tid. Det tar år att nå dit du vill ni ni ska nå. 

Du och pappan får inse detta. 

I min familj har vi bott tillsammans i ca 2 år och våra olika barn är i olika åldrar och är inte alltid med på allt, det är med vänner eller flickvän, ibland är de med oss allihop, men oftast bara de yngre barnen. Man får ta det som det är. Vi har en otvungen atmosfär, ingen press på någon att man "måste" vara som en lycklig familj, men just därför fungerar det också bra! Trots att det som sagt gått ca 2 år är det fortfarande en process som pågår, och det ser vi hela tiden. Vi har både tonåringar och yngre barn och de reagerar väldigt olika på saker och ting och de kan också komma in i nya faser allt eftersom tiden går, så man får vara beredd på att inget är statiskt, det kan bli både bättre och sämre och en 17-åring kan man ärligt talat inte räkna med ska vilja vara med hela tiden.

I sommar har vi tex bokat en stuga på västkusten men de 3 tonåringarna kommer inte med för "det är så tråkigt att sitta i en stuga, inte träffa kompisar/flickvän på en hel vecka osv" medan de 2 yngre barnen jublar och vill bada i havet, fiska krabbor osv. Därför kommer vi bara åka med de yngsta. På sportlovet åkte vi skidor med 2 barn + tonåring 1 som mest pratade i telefonen hela tiden. I sommar ska vi åka till Liseberg och då blir det de 2 yngsta + tonåring 2 men inte de andra 2. Så är det hos oss och det är helt ok att inte vilja samma. 

Det där med skidresan och gnället är ju vanlig tonåring, så låter våra också (typ), inget att hetsa upp sig för , sånt växer de ifrån, jag lovar  . dessutom är ju flickan ensambarn sedan tidigare, det kan eventuellt spela in.